En glad och positiv tjej, men som haft det väldigt jobbigt under åren... Som barn ansågs jag alltid som "konstig" då jag kunde förutsäga saker, se som inte andra gjorde, göra oförklarliga saker osv. Jag kämpade för att inte vara "konstig" för att vara som "alla andra", för att bli älskad och accepterad. Nu i vuxen ålder så vill jag inget hellre än att hitta tillbaka till mej själv och bli den där "konstiga" människan igen. Men jag hittar inte stigen och jag har tappat bort min vägvisare. Förhoppningsvis så hittar jag tillbaka...