Jeanette Hedström minns dagen så väl. Det var högsommar och solen gassade från en klarblå himmel. Tillsammans med sin bonussyster skulle hon bila upp till Stockholm för en hägrande nöjeshelg. Hon var 22 år och hade precis hittat sitt drömyrke som frisör. Livet lekte.

När Jeanette klev in i bilen och spände fast sig i passagerarsätet, var det sista hon kunnat föreställa sig att hon bara några timmar senare skulle befinna sig på Andra sidan.

Jeanette häller upp kaffe på kursgården Sju Sjöar som hon driver och gör en paus i sin berättelse. Genom fönstren syns tät skog och i fonden skymtar små sjöar. Hon pekar ut ett rödmålat hus ett tjugotal meter bort, berättar att där bor hon med sin man och deras två barn.

Tillbaka i soffan fortsätter hon sin skildring av händelserna som ägde rum för 19 år sedan.

– När vi passerat Jönköping kör en lastbil farligt nära oss och plötsligt får vi ett däck in i min sida av bilen. Stöten är så kraftig att vi trängs ut i mötande körfält. En bil hinner väja, men med nästa bil frontalkrockar vi.

Nära-döden-upplevelse

Jeanette skadas svårt. Senare får hon veta att hennes mjälte tryckts upp under vänster axel och att tarmarna hamnat under lungorna som båda är punkterade. Därutöver är ett flertal revben brutna, en kota i ryggraden krossad och axeln är sliten ur led.

Fragmentariskt minns hon att någon frågar vad hon heter, om hon har känsel, att hon kvider efter luft. Smärtorna är så våldsamma att hon upplever sig lämna kroppen.

Ute ur sin kropp känner hon ett stort lugn. Hon kan se olyckplatsen från ovan, hon ser de blinkande ambulanserna, människor som samlats runt henne, brandmän som arbetar med att skära loss henne ur bilvraket. När hon korta stunder återvänder till kroppen inser hon att hon håller på att dö.

– Sedan är det som att jag släpper taget, och plötsligt befinner jag mig i ett slags väntrum, säger hon.

LÄS ÄVEN: Bankmannen Fredrik fick ett andligt uppvaknande: ”Jag har varit rädd för att berätta min historia”

Ville inte ner till jorden igen

Jeanette blundar för att hitta rätt ord till det som är så svårt att beskriva. Säger sedan att väntrummet är mycket ljust och fyllt av en varm och omslutande energi. Ljuset är det hon minns starkast.

Där och då får hon ett val. Vill hon gå tillbaka ner till sin skadade kropp, eller vill hon stanna kvar i väntrummet? Allt inom henne ropar att hon vill stanna kvar på den underbara plats där hon befinner sig.

– Jag ville absolut inte tillbaka. Nej! Det var så självklart att jag befann mig där jag var. Det var som att jag hade kommit hem, allt var villkorslös kärlek och värme.

– Jag var medveten om närvaron av tre ljusvarelser som var där och tog emot mig. Min hjärna vill säga att jag såg dem, men de hade ingen fysisk form. Och ändå ”såg” jag dem, jag visste att de fanns där.

Kunde se både bakåt och framåt i tiden

En av ljusvarelserna känner hon igen som sin gudmor som tidigt gick bort i cancer. Bakom henne står två större ljusgestalter. Tiden upphör. Jeanette kan se både bakåt och framåt i sitt liv samtidigt. Hon ser sig själv som barn, hör sin mammas röst, hör alla dem som just nu ber för att hon ska återfå medvetandet. Hon kan också se sin framtid, se vad som ska hända om hon väljer att gå tillbaka, och vad som händer om hon inte gör det.

– Och då är det ju så här, säger Jeanette och blundar för att frammana sina inre bilder. Jag ser mina barn som väntar på mig i framtiden.

Hon förklarar sitt liv som ringar på vatten, som energi som strålar ut och skapar nya ringar när de kolliderar med andra. Ringarna väver samman människors liv, skapelse uppstår. Hon ser att om hon väljer att stanna kvar i ljuset, då löses hennes ringar upp och allt blir lugnt och stilla tills andra ringar tar hennes plats. Hennes framtid suddas ut.

LÄS ÄVEN: Vi mötte andevärlden: Tre läsare berättar

Återvände till kroppen

Hon får förklarat för sig, att om hon väljer att gå tillbaka så kommer hennes kropp att läka. Det, och vissheten om barnen som väntar, samt alla böner som bes för henne gör att hon beslutar sig för att återvända.

Innan hon förs tillbaka får hon också vetskap om andra händelser i framtiden, som när hon ska komma tillbaka till väntrummet för att gå över på riktigt. Hon får veta att hon kommer att få hjälp och guidning i processen att läka sin kropp.

– Att behöva lämna ljuset, det hela, varma, villkorslösa, det var fruktansvärt, säger Jeanette. Känslan att transformeras tillbaka till kroppen var lika hemsk som känslan jag upplevde sekunderna efter olyckan, när jag förstod att jag höll på att dö. Men ännu värre. Det var som att åla runt i tung, geggig lera, som bara blev tyngre.

Förmåga att känna av osanningar

Jeanettes kropp låg nedsövd i respirator och när hon vaknade upp på intensiven var det som att komma ur en dröm. Hon låg som ett kolli och hade fruktansvärt ont, men mindes samtidigt löftet om att hon skulle få hjälp under läkningsprocessen. Känslor av resonans och antiresonans kom till henne i väntrummet, hon tolkade det som att hon framöver tydligt skulle kunna känna om något var sant eller inte.

LÄS ÄVEN: Mette hade en nära-döden-upplevelse: Det var det vackraste jag sett

– När en läkare påstod att jag skulle få leva med smärtor så kände jag ett tydligt obehag inom mig, en oresonans. Att det han påstod inte var sant. Samma sak gällde när de sa att jag inte skulle kunna gå igen eller behöva ta smärtstillande resten av livet.

Känslan som guidade henne framåt var så stark att hon ibland blev rädd för den. Under tiden på sjukhuset var det som att hon kunde förflytta och koncentrera sin energi fritt inne i kroppen. Hon kunde gå in i sin skadade mjälte för att hela den.

Kroppen läkte mot alla odds

Mot alla odds läkte kroppen snabbt, värken försvann och det enda hon känner efter olyckan i dag är en svaghet i höger axel.

Känslan av resonans och antiresonans är med henne än idag. Det är som att en stark känsla inom henne berättar vad som är sant och osant. I känslan förnimmer hon en av de två ljusgestalterna från väntrummet som med åren lärt henne finslipa verktyg för att läsa av människor och händelser. Allt efter situation uppstår en vibrerande känsla av behag eller obehag.

– Om jag har frågor kan jag koppla upp mig mot ljusgestalten och få svar. Och att veta att jag inte är ensam, att det finns något högre som är med och guidar mig, är en stor trygghet.

Det har tagit Jeanette lång tid att sätta ord på sin upplevelse och våga prata om den. Att vilja prata om den. Hon försökte berätta vad hon varit med om på sjukhuset, men där mötte hon ingen förståelse.

LÄS ÄVEN: Cecilias nära döden-upplevelse: Jag såg planen för mänskligheten

Rädd för att prata om andliga upplevelsen

Läkarna avfärdade det hela med att det var vanligt att hjärnan spelade spratt när den utsatts för extrem stress eller traumatiska händelser. Kanske hade hon helt enkelt drömt alltihop.

– Deras inställning gjorde att jag blev rädd för att prata om detta. Ett tag trodde jag nästan att jag blivit tokig. Men inom mig visste jag att väntrummet fanns och att min upplevelse var sann.

Hon fick träffa en präst, men kände att hennes nära-döden-upplevelse inte var kopplad till en gud, utan till livet självt. Oförståelsen från omgivningen gjorde att Jeanette stängde dörren och slutade prata om det som hänt. För henne var upplevelsen helig, och ingen skulle få ”trampa på den med smutsiga skor”.

Eftersom ingen förstod henne, började Jeanette själv söka för att hitta en förklaring. Hon fann en NDU-förening i usa där hon fick stöd, hon hittade boken Till himlen och tillbaka skriven av den amerikanske neurokirurgen Eben Alexander. I den skildrar han sin egen nära-döden-upplevelse och det han erfor på Andra sidan, samt förklarar varför hjärnan inte kan ha fabricerat detta.

– Jag skulle önska att vården möter människor med förståelse och att de inte blir avfärdade med att deras upplevelse bara är hjärnspöken. Att de här personerna får information om vart de kan vända sig så att de inte känner sig ensamma. Jag skulle önska att NDU inte tystas ner.

Jeanettes box och bok är ett verktyg för att komma närmre sig själv och självläka.

Jeanettes bok om självläkning

Jeanette har träffat överläkaren Hans Zingmark i Halmstad som intervjuat henne inför en bok han håller på att skriva om nära-döden-upplevelser.

Zingmark har forskat på temat och djupintervjuat fyra personer som i samband med hjärtstopp beskrivit ndu och hur det har förändrat deras syn på liv och död. Hans resultat har publicerats i en amerikansk vetenskaplig tidskrift.

– Jag är fantastisk glad för det jobb han gör, det kommer förhoppningsvis att öppna upp för den okunskap som finns, säger Jeanette. Jag hoppas innerligt att det kommer att förändra inställningen till ndu inom sjukvården.

Jeanette har själv skrivit en bok som heter Healingdoll och som bygger på upplevelserna från väntrummet och det hon lärt sig om självläkning. Den är ett verktyg för att komma närmare sig själv och för att kunna ge sig själv kärlek och healing. Hon brinner för att hjälpa andra att plocka fram sin inneboende kraft.

Idag spelar det ingen roll för Jeanette hur folk ställer sig till hennes nära-döden-upplevelse, om de tror henne eller inte.

– Det finns inget i mitt liv som känns mer sant. Och olikt en dröm så bleknar minnet av den inte bort. Nära-döden-upplevelser är så mycket större än vad vi är kapabla att förstå med vår hjärna.

Det här är Jeanette

Bor: I Öxnevalla i Västergötland.
Familj: Man och två barn.
Ålder: 41 år.
Gör: Företagare med hotell- och kursverksamhet. Föreläser, jobbar som coach och krukmakare.
Andlighet för mig: Att komma närmare källan i sig själv.