Vad vi har för syn på döden är väldigt olika. Vissa människor är rädda, medan andra känner att det är en del av livet att somna in och gå vidare. Men vad händer egentligen när vi dör?

Det finns olika teorier om detta men jag själv har fått se och uppleva den där ”ljustunneln” som många beskriver när man är på väg över till andra sidan. Så här gick det till:

När jag var runt 20 år bodde jag i en lägenhet i min hemstad Trollhättan. Jag hade jobbat och gick ut med min lilla hund av rasen Jack Russell. Min hund och jag gick och la oss på soffan och efter en kort stund sprängde det av värk i min mage, ner mot äggstockarna. Det nästan svartnade för ögonen, men jag kunde på något sätt ta mig till toaletten. När jag satt där upplevde jag att jag försvann från verkligheten, nästan som om jag svimmade men ändå inte. Jag var inte närvarande.

Då såg jag mig själv i en ljustunnel, så vacker och fridfull. Jag ville gå vidare på denna vackra väg, men snabbt efteråt drogs jag tillbaka till verkligheten. En röst sa: ”Det är inte dags än Anna”. Jag satt kvar på toaletten. Min hund satt vid min sida, gnydde och tittade på mig. Jag hade fortfarande väldigt ont och jag vet att jag tänkte: ”Vad hände?”.

Jag kunde inte fokusera mer på detta för jag var tvungen att ringa min ena syster för att få skjuts in till sjukhuset. När jag väl kom dit så undersökte de mig direkt. Det visades sig att jag hade chokladcystor bredvid äggstockarna, som brustit. Det blev titthålsoperation direkt, sedan blev jag bra efter några dagar.

Det var egentligen inte förrän efter en tid som jag reflekterade över vad som hade hänt mig. Jag hade hört talas om människor som upplevt denna ljusgång, men visste inte riktigt själv vad jag skulle tro. Jag upplevde ju ljustunneln så tydligt och visste att det var sant, det jag sett.

Därefter hände mycket inom mig när det gällde min mediala bana och vägen framåt, även om jag inte kopplade ihop det just då. Jag kände och upplevde ännu mer i min omgivning, kunde förutspå saker som skulle hända. Det hade jag i och för sig alltid gjort, men det blev så mycket starkare och det var jobbigt emellanåt för jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera vissa saker.

Jag vilade en del efter min sjukdom, då blev det bättre. Jag tränade med min hund. Jag bad också mycket till Gud och änglarna som jag alltid gjort, änglars närhet har jag upplevt sedan jag var 3 år.

Idag vet jag att det finns en ”andra sida” då vi vandrar vidare och har en annan uppgift framför oss. Jag är inte rädd för döden. Men jag älskar livet med alla dess utmaningar, lärdomar och glädjeämnen. Håller du med mig?

Varmaste kramen från mig,