Att döma den som mår dåligt och slänga ur sig fraser som ”äsch, kom igen” ger precis motsatt effekt, i alla fall på mig. Jag mår sämre. Jag vill må bättre men just då kan jag inte det. Att någon annan dömer mig blir bara en bekräftelse på att jag inte kan må bra, och så mår jag ännu sämre.
Att vara ett stöd för någon kan se olika ut. Att vara nära, ringa eller att bara lyssna är för mig en stor hjälp. Man behöver inte komma med förslag på hur den som mår dåligt ska lösa sina problem. Det kan snararare uppfattas som jobbigt, såvida du inte får frågan förstås. Att säga ”jag förstår att du upplever svårigheter just nu” är ofta tillräckligt.
Personligen upplever jag det jobbigt när någon frågar hur det är. Det är som om jag inte vill bli påmind. Frågan är förstås välmenad eftersom den syftar till att någon vill höra om jag mår bättre. Men i den stunden är jag i en process där jag bara vill vara i något annat än det som är jobbigt. Frågan kan alltså föra mig tillbaka till det jobbiga igen.
Här är några tips på hur du kan finnas tillhands:
- När du fått läget klart för dig – bekräfta att du förstår att han/hon går igenom en jobbig period.
- Var en lyssnare, var inte den som pratar på. Blir det tyst så låt det vara tyst, personen som mår dåligt kanske bearbetar något under tystnaden.
- Fråga om det finns något du kan göra. Se till att det du kan hjälpa till med är något som fungerar för dig etiskt, moraliskt, tidsmässigt och så vidare. Ingen tjänar på att du vänder ut och in på dig själv.
- Ställ inte alltid frågor om hur han/hon mår varenda gång ni träffas eller pratas vid. Låt personen få ta upp det själv, det kommer av sig själv om det behövs.
- Förmedla att det är okej att må dåligt så länge som det behövs. Allt går över. Om du tycker att det drar ut på tiden och du ser att det destruktiva beteendet ökar kanske det är läge att berätta vad det är du ser. Berätta för personen hur du känner och att personen i fråga kanske ska söka hjälp på något sätt.