De är vackra, strålande kvinnor som ibland bränner ut sina ljus med att bli känslomässigt utmattade av omgivningen. Jag ser det ofta!
Kvinnorna känner igen de känslor som gatuhundarna utstrålar från sitt förflutna av maktlöshet. De har en vilja att kunna rädda dem ifrån vad de en gång själva känt. Kanske från en tragisk barndom, eller en kärleksrelation som övergick till verbal mobbing, eller fysiska övergrepp.
Flera av dem har många hundar och har svårt för att släppa taget om dem. Samma rädsla de en gång hade över att lämna en dålig relation. Från hundarna blir de sedda och uppskattade. Varje dag får de en bekräftelse av kärlek utan att bli begärda något tillbaka.
Ingen människa som ser ned på dem eller som slåss med ord och knytnävar. Endast kärlek och beundran, en tyst lugn vibration av att vara något värd, som människa. Osäkerhet är det enda de har kvar, men känner trygghet i flocken.
En gång i tiden var även jag en av dessa kvinnor! Hundarna räddade mig ifrån mitt förflutna och numera vill jag återgälda massor till dem. Idag är jag som en förlängningssladd från djuren till människorna.
Men, de som lyssnar till djuren, behöver ingen översättning. De vet redan vad djuren säger, för vi har alla förmågan inom oss, att kommunicera med allt.
That’s Amore!