Däckhandlarna har det, vårdpersonalen har det, frisörerna har det – ja de flesta verksamhetsområden har det. Men inte de inom det mediala eller andliga området.
Vad undrar du? Jo, ett branschförbund!
Det finns ingen etisk nämnd, ingen myndighet som kontrollerar eller övervakar vad vi sysslar med. Det tycker jag är bedrövligt! Många av de människor som söker vår hjälp är människor i sorg eller som på annat sätt befinner sig i olika jobbiga situationer. Och vilka kvalifikationer har vi för att ta emot dem?
Att vara medial innebär inte med automatik att vi är bra på att ta hand om de vi möter! Tänk dig en polis, präst eller sjukvårdspersonal utan utbildning i hur man möter och bemöter människor?
Inte sällan hör vi talas om stolligheter att till exempel andevärlden pratar om kommande sjukdomar eller förutspår död.
Eller att sittern har lockat till sig osaliga andar som klibbar sig fast vid dem.
Eller att de burit sig illa åt i sitt förra liv och det är därför de sitter i rullstol i detta.
Ja, listan kan göras lång. Jag blir lite mörkrädd faktiskt. För det första så skulle andevärlden aldrig komma med annat än kärleksfulla budskap, även om det ibland kan vara tuffa sådana.
För det andra så måste det finnas relevans eller bevisföring i både presentation och budskap. Jag menar att om man verkar inom det mediala eller andliga området så bör man gå i egen handledning eller regelbunden terapi så att man inte projicerar sina egna värderingar, rädslor eller trosuppfattningar på sin sitter.
Om vi som arbetar med det vi gör tar ansvar för oss själva och det vi vill åstadkomma – då är vi en bra bit på väg.