Jag anser mig vara väldigt lite religiös i den meningen att jag varken ser mig som kristen, muslim eller buddhist. Jag föredrar att vara fri och öppen. I svåra stunder har kontakten varit mer intensiv och jag har bett om hjälp, råd och allt möjligt, även det som varit omöjligt.
Periodvis har jag inte ägnat en sekund åt Gud vilket resulterat i att mitt ego fått växa och jag har spelat Gud själv. Det har inneburit att jag ”fått på öronen” varje gång. Inte av Gud, utan för att mitt uppblåsta ego förstört för mig själv och andra.
Efter den senaste gången då jag inte landade på fötterna, utan mer på knä så har jag gjort allt för att hålla nacken böjd med välsmorda gångjärn. Och något har hänt. Den gången verkar polletten ha trillat ner hela vägen (får jag hoppas) i hjärtat.
Jag blev plötsligt medveten om att jag, trots goda föresatser, sett på Gud som något utanför mig. Men om jag är Guds skapelse, vilket jag tror, så är ju Gud i mig. I varje cell, i varje beståndsdel, hjärtslag, tanke och andetag. Så om Gud, eller gudomligheten finns i mig, varför då inte bara släppa fram denna?
Om jag ställer mig själv (egot) åt sidan och frågar mig varje dag ”vem vill jag vara” så vill jag, i varje tanke, känsla och handling låta Gud verka genom mig. Jag inser att jag både behöver vara medveten och träna på detta för att inte låta mitt ego få för stor plats, men det är det värt.
Jag behöver inte klara det och jag behöver inte vara perfekt – det är mänskliga tankar. Gud låter mig vara som jag är, det är perfekt nog. Men det känns så skönt att veta att jag inte är separerad från Gud. Gud är inom mig, jag har bara letat på fel ställe.
Och det är lite typiskt oss människor. Vi letar utanför oss själva efter lösningen och lyckan när det hela tiden finns inom oss. Det heter visst insikt.
Per Ola Thornell