Hans bruna ögon letade sig in i mitt inre. Jag kunde inte sluta titta på fotografiet som jag hade framför mig. Han var väldigt mager och smärta gick rakt genom mitt hjärta.
Övergivenhet. Sorg.
Jag började läsa texten som skickats till mig från en amerikansk familj.
Gus är en hanhund på tolv år som sedan fyra månader tillbaka sitter i en kennel. Familjen flyttar tillbaka till USA efter tre år i Italien. De tänker inte ta med sig Gus.
Matte berättade att de räddat Gus från ett shelter i USA för elva år sedan. Han var deras allt. En dag sköt deras granne honom. Varför vet de inte, men de hittade Gus liggandes i en blodpöl.
Han fick stanna länge på akuten, men veterinären räddade honom. Gus har rest med familjen på många långa resor. Matte och husse har avgudat honom. Den längsta resan var till Italien och Gus älskade att vara med sin familj, de som har gjort så mycket för honom. Han hade sin egen säng och sin egen lekdag med andra fyrbenta vänner. Gus älskade livet!
När familjen inte var hemma låg han inlåst i sin hundgård, som de hade lärt honom vid tidig ålder. Han gillade nämligen inte att vara ensam hemma och kunde börja stöka runt.
För ett par månader sedan började det brinna i familjens hus. Brandkåren räddade Gus som var svårt medtagen och rökskadad. Han fick ligga på akuten länge. Men ännu en gång lurade Gus döden!
Efter en tid på akuten blev stressen över att vara ifrån sin familj för svår för Gus. Han utvecklade ångest. Några dagar senare fick han komma hem men var mentalt trött och fortfarande sjuk.
Det är likadant för fyrbenta som för tvåbenta, sjukhusvistelserna är korta då de kostar mycket och andra patienter behöver platserna. Men ibland kan stressen hemma bli svår utan att anhöriga tänker på det. Familjen har ett litet barn som kröp över Gus när han låg och vilade. Gus nafsade, men det gick inte hål på skinnet, enligt familjen. Pappan blev rädd och tog tag i Gus och han nafsade husse. Gus kördes till en kennel och blev lämnad.
Under tre månader gick Gus ner tio kilo av stress. Han grät i flera veckor. Kennelägaren mådde dåligt av att höra honom och ordnade så han fick gå fri under dagarna, men när kvällarna kom blev han inlåst och grät.
Familjen lämnade landet för två veckor sedan. De återvände hem till Amerika, kvar i Italien sitter Gus och väntar. Ska han undgå döden en tredje gång? Enligt familjen har han återhämtat sig efter brandolyckan och är mycket bättre, men trots det tog de inte med honom. Han har inte nafsat någon sedan den gången.
Det finns olika orsaker till att hundar biter och man måste läsa av situationen, inte för att ursäkta ett beteende, men för att förstå.
Jag kommer att tänka på en schäfer som besökte mig för många år sedan, med sina fantastiska ägare som var poliser. Schäfern hade bitit ett barn. Under konsultationen sände schäfern till mig att han var trött på barnet, eftersom det förföljde honom hela tiden. Vart han än gick försökte han komma ifrån, men barnet trillade och landade hårt på hans mage. Schäfern nafsade, för han hade väldigt ont i magen.
Familjen instämde att barnet var hyperaktivt och när de såg självklarheten från hunden förstod de det ännu bättre. Senare fick jag veta att de tagit sin schäfer till en veterinär som konstaterade att han hade magkatarr.
Det finns olika typer av ångest, hundratusentals människor lider av ångest, och vi äter lugnande medel för miljoner kronor. Men när en hund får ångest ser många ned på den sortens medicinering till hundar.
Varför kan vi inte ge Gus, en gammal trogen vän, ytterligare en chans?
Vi är många som vet hur det kan kännas att bli övergiven efter många år tillsammans.
Hundar har precis som människor känslor. Gus sitter ensam i kenneln, sakta tynar han bort med brustet hjärta. Han har ännu inte slutat hoppas, hans ögon ligger och vaktar dörren. Kanske idag….
Mia Mattsson-Mercer