För ett tag sedan så blev jag medveten om ett minne där jag som barn ställdes mellan min mor och min far. Jag var 5 år gammal och min mamma ville slänga ut min far. Hon såg honom som oansvarig som inte tog ansvar för sin familj. Han var sällan hemma, han drack för mycket och han spelade bort pengar på hästar. När man är 5 år så förstår man inte det. Jag älskade min far, och han höll hårt i mig i ett försök att få stanna. Men min mamma var obarmhärtig – han skulle ut.
Jag gick i tusen bitar när han gick – min sorg var enorm – jag förstod att något var fel på alla känslor som låg i luften och på kroppsspråk och ansiktsuttryck. Jag upplevde verkligen att något var fel och jag var en del av det felet. Något var fel. Med mig. Varför skulle det vara som det var annars? Jag lärde mig snabbt på de vuxna runt mig att något ofta var fel. Hårda ord och explosiva känslor i familjen och släkten – jag lärde mig snabbt att det var mycket som var fel. Och jag var en del av det med. Det var fel på mig.
Min far försökte kontakta oss många gånger vet jag. Han ringde på telefon och på dörren men mamma nekade honom alltid. Hon ljög för mig att det var någon annan. Hon ville förstås skydda mig – det vet jag som vuxen – men jag älskade ju min far och ville träffa honom. Sista gången jag skymtade honom var ett år senare när han stod vid ytterdörren och min ”nya pappa” bad honom avlägsna sig.
I hela mitt liv har jag upplevt en känsla av att vara lämnad, avvisad, att något är fel på mig. Mina tankar, mina intressen, mitt görande, min person har aldrig riktigt dugt. Jag har varit en guldgruva för terapeuter och det har varit mina mest väl spenderade pengar. Jag har insett att det aldrig handlade om mig. Men den där 5-åringen har gjort sig påmind ibland – inte minst i relation till nära familjemedlemmar som försökt trycka ner mig. Som vuxen har haft väldigt lite tålamod mot människor som inte visar mig respekt eller omsorg. Jag har inte förstått det förrän nu – att jag som vuxen velat skydda den där lilla 5-åriga, sargade pojken inom mig.
Men nu har jag hittat honom och släppt honom fri. Han bor nu i mitt hjärta där han ska få växa upp i trygghet. Jag ska bli den förälder han aldrig fick – det är han värd. Jag ska visa honom att han är underbar, hel och komplett även om han känt annat. Trasigheten skedde på ett mänskligt plan men i sin essens har han alltid varit hel och komplett.
Namasté
Jai
www.loveit.se
