Kedjade djur i människans värld

Jag kunde inte förstå varför han samtidigt var fastkedjad och inlåst i en bur. Trots matta ögon utstrålade han en stark visdom. Jag kände en stark förtvivlan inför fastkedjade djur, det gäller alla djur som sitter i fångenskap. Plötsligt hörde jag en inre röst från honom:

Ni människor visar mera rädslor än något annat djur på denna planet. Ni vill äga och kräva livet ur de som utstrålar kärlek och visdom. Era rädslor går i generationer och slutar inte förrän varje enskild person säger stopp.  

Många av er är kärleken och vi djur, har också viktiga roller i era liv. Tillsammans!

Vad som kommer ut från er påverkar kedjan av livet. Det påverkar din granne, djurparker, släkt, vänner, okända personer och viktigast, barnen.

Min dotter Olivia var kanske tre-fyra år gammal när hon gick ett par timmar i veckan på ett Italienskt daghem. Dagiset skulle en dag gå på cirkus. Mitt hjärta knöt sig. Jag ville absolut inte att Olivia skulle gå dit, cirkusen använde sig av levande djur. Jag uttryckte min förtvivlan till en god vän. 

”Mia låt henne gå och få sina egna intryck. Om hon inte får gå, kommer det att vara ännu svårare för henne att förstå alla barnens glädje nästa dag i skolan. Hon kommer att känna utanförskap. Dessutom kommer hon aldrig att lära sig att argumentera.” sa min visa vän.

Det var med ett falskt leende jag vinkade adjö till den glada skolbussen.Ett par timmar senare hämtade jag Olivia på skolgården. Hon kom gåendes emot mig med nedböjt huvud. Hennes små armar kramade min hals, ”Mamma det var så hemskt att se dessa djur, de mår inte bra!”

Mina tårar rann ned för kinderna och tyst viskade jag ett tack till Universum, till min vän och Olivia.

Ni undrar säkert vad som hände med rottweilern? Jag försökte prata med ägaren till rottweilern och polisen, men alla tittade på mig med tomma intetsägande ögon. En natt klippte vi av hänglåset och halskedjan med en bultsax. Idag lever King på okänd ort med skyddad identitet.

That’s Amore!
Mia Mattsson-Mercer