Låt barnen få vara med och säga hejdå till sina fyrfotade vänner

Olivia var med mig när jag räddade schäfertiken Lupa från ett av de värsta hundhärbärgena nere i södra Italien. Lupa var svårt sjuk och vi fick endast ett par veckor tillsammans. Men kärleken var stark mellan oss. 

Veterinären kom hem till oss för att hjälpa Lupa över till Andra sidan. Jag hade berättat för Olivia om vad som skulle hända och varför. Olivia, då tre år gammal, sprang ut och plockade olika blommor i trädgården, som hon sedan strödde över Lupa. Det var sorgligt, men på ett annat sätt väldigt vackert och fridfullt. Det är viktigt att prata med barn om när våra husdjur lämnar oss. 

I Smålands djupa skogar bor Mattias, en kille på sju år. Hans mamma frågade mig om hon skulle låta Mattias vara med när de skulle begrava deras älskade gamla hund Svante. Jag bad mamman först berätta för sin son om vad som hänt och sedan vara med honom i alla hans frågor. 

Mamman gjorde som jag sagt. Mattias blev rädd, arg och grät. Hon kramade om honom och lät honom sörja.
”Mamma, var är Svante nu? Är han i himlen?”, frågade Mattias.
Mamman frågade honom vad han trodde. 
”Jag tror Svante är hos oss ändå, fast vi inte kan se honom”, svarade Mattias.

Svante låg fridfullt på sin filt under sitt älsklingsträd. Tidigare under dagen, på väg hem från skolan, hade Mattias handlat fyra olikfärgade karameller. Mattias gick nu fram till hunden och tog upp en godisbumbling ur fickan och la ned till honom. ”Nej Svante, du får förresten alla!”

Mamman och Mattias plockade tusenskönor tillsammans och strödde över Svante. Blommorna lyste som stjärnor mot den svarta pälsen. ”Han måste ha äpplen med sig också”, sa Mattias och la tre äpplen bredvid godiset. Han böjde sig fram och gav Svante en puss på nosen. ”Hoppas du inte blir hungrig.” 

Så la de på kistlocket.
"Jag vet Svante, att du fortfarande finns här och att du ser efter mig”, viskade Mattias.

That’s Amore!