Hon kom som en gåva i det mest oväntade av ögonblick. En dag när jag som femåring varit extra trotsig. Jag minns att jag inte ville gå i väg till lekskolan och min mamma blev väldigt arg och skällde på ett sätt som hon aldrig brukade göra, medan tiden rann i väg.
Allt det här förstod jag ju inte riktigt då. Men jag minns kopplingen mellan att jag gjort något fel och att jag samma kväll fick en stor kartong i present. Det var inte jul, inte födelsedag. Det fanns egentligen ingen anledning alls till att jag skulle få något just då. Jag var för liten för att förstå dåligt samvete, en egenskap som verkligen kan gnaga sönder en människa inifrån. I synnerhet en förälder som tappat tålamodet därför att något viktigt väntar där det finns en tid att passa. Och ett litet barn som vägrar lyda.
Hur som helst, i den vackert gula lådan låg den leksak jag längtat efter hur länge som helst. En docka med väldigt sött ansikte, en leende mun, hår som gick att kamma och en kropp i tyg som var ”lealös”, vilket gjorde att armar och ben rörde sig lätt och såg lite mänskliga ut.
Jag döpte henne till Susanne, för det var det finaste namn jag visste. Och jag låtsades att hon var min lillasyster. Susanne var med överallt och i min barnahjärna trodde jag ärligt att andra tänkte att dockan var en liten människa, en lillasyster. Trots att hon bara var 25 centimeter lång … Men för mig var hon verklig.
Hon överlevde alla mina lekar. Nästan. Men när jag själv fick en dotter, plockades Susanne fram ur garderoben och min mamma – som en gång gett mig den fina gåvan – tog henne till en dockdoktor för att hon skulle få en ny och fin tygkropp. Sen kom hon hem igen som ny, redo att bli ännu ett barns allra bästa vän.
Nu döptes hon till Mia och följde med min dotter till dagis, åkte med på semestrar … Hon fanns ständigt i närheten. En fredagskväll när vi skulle hämta på dagis hittade vi inte Mia. Underbara Carina i personalen letade överallt, stannade kvar långt efter att hon borde ha gått hem. Men Mia var försvunnen. Det var katastrof!
Ända tills vi kom hem och upptäckte att dockan satt på dotterns säng. Vi hade inte tagit med henne till dagis den dagen … Nu var det jag som var fylld av dåligt samvete. Snabbt letade jag fram Carinas telefonnummer, ringde och förklarade att även hon kunde fira helg.
Mia bor nu i min garderob, om något år är barnbarnet redo att älska och vårda denna klenod. Undrar vad hon ska döpas till då? I väntan på det njuter vi av Mia-tavlan på väggen, en maskavgjutning i papp av dockans ansikte, med ditmålade ögon, mun och rodnad på kinderna. Min dyraste ägodel, skapad av dottern på dagis för 25 år sedan.
Det är lätt att tappa humöret när man är stressad. Jag känner så väl igen mig i mamma den gången när hon, säkert fylld av ångest, klev in i affären för att köpa det jag längtade efter allra mest. En gåva i skuldfylld svärta, blev till guld.
Numera bor dockan Mia i Madeleines garderob och väntar på att barnbarnet ska bli redo.
Varm kram!
