Man kan inte lura döden

Jag har varit nära döden flera gånger i mitt liv – och jag menar riktigt, riktigt nära. Ur ett perspektiv är det ofattbart att jag lever ännu, och att jag kan leva det liv jag lever. Ur ett annat perspektiv så ser jag det som att det inte har varit dags för mig att gå över till Andra sidan, det har funnits saker som skulle lösas först, men först och främst så är det min personliga övertygelse att vår tid på jorden är förutbestämd av oss själva.

Innan vi föds in i ett fysiskt liv så menar jag att vi också bestämmer hur länge det ska vara och det hänger ihop med syftet med just det livet. Det betyder också att de stora negativa händelserna, och likaså de positiva, finns med i planen. De finns där för att granskas så att jag kan släppa taget om negativ energi i min karma samt för att utvecklas så att min själ kan få komma fram tydligare. 

Det är inte så att guider eller skyddsänglar ”slumpvis” får ta hand om oss för att vi ställer till det och inte kan reda ut det själva – de är en del av planen och de vet när de ska rycka in.  

Och det är inte döden eller återfödelse som är intressant i sig eftersom de egentligen inte existerar. Jag menar vem är det som föds och vem är det som dör? Själen är ju högst levande och närvarande hela tiden oavsett kropp eller inte kropp. Jag vet och inser att vi som människor är väldigt fästa vid den fysiska upplevelsen med våra nära och kära och vi har allehanda idéer om vilken smärta döden kan innebära. Men jag tror att den grundläggande smärtan oftast inte handlar om vår egen död utan om vår rädsla att förlora någon vi älskar – att inte få återse denna. 

I andra kulturer så har man fest och glädje för den som gått över då man hyllar att den nu är fri och i Källans famn. Hur vi än vrider och vänder på det så kommer våra kroppar förr eller senare att transformeras – vi behöver inte veta när den ska dö. Men vi behöver bestämma hur vi ska leva och vem vi önskar vara fram tills det är dags att komma hem till Andra sidan.

Namasté
Jai
www.loveit.se