Om jag vore du

Är jag dömande? Ja det händer. Ibland när jag inte är riktigt närvarande i mig själv så går det oerhört snabbt att det kommer ett dömande över mina läppar eller som en tanke.

När jag inte är i mig själv, i en icke-närvaro, så blir jag automatiskt en del av ”dramat” som ständigt pågår runt omkring mig. Visst handlar det om min självkänsla, gamla mönster som poppar upp inom mig. Samtidigt så vet jag i mitt hjärta att den sanna delen av mig inte menar det jag säger eller tänker. När jag är autentisk så är jag i kärlek.

Det finns ett uttryck som säger att vi inte ska döma andra förrän vi gått i den personens skor, och det är helt sant. Vi betraktar vår omvärld genom vår egen världsbild och den är just det – vår egen. Men om vi tänker till och verkligen vill förstå andra så kommer vi till insikten om att vi är väldigt lika. 

”Om jag var du, så skulle jag göra likadant som du. Jag skulle tycka och säga likadant som du. Om jag verkligen var du så skulle jag agera precis som du gör.” 

Läs och känn in vad strofen här ovan verkligen säger! Finns det något dömande? Nej! Finns det förståelse? Ja! Finns det empati? Ja! Finns det gemensamhet? Ja!

Tänk dig nu den strofen med de människor du tycker mest illa om. Om du var den där personen eller personerna (ISIS, politikern, skådespelaren, din pappa eller mamma, ditt ex eller vem som helst som triggar dig). Det blir förstås svårare eller jobbigare men ändå – prova. 

Det betyder inte att du måste tycka om, förlåta eller ändra åsikt om vad som är rätt eller fel. Men det betyder att om vi alla, var och en, kan leva oss in i den personens livssituation, värderingar, åsikter och handlingar utifrån dem själva, ja då blir det lättare att förstå. Och kanske känna både empati och kärlek. 

Per Ola Thornell