Varje cell vet vad den ska bli, sin funktion och agerar utifrån detta. Ett mirakel som sker utan att vi människor behöver lägga oss i under dessa 9 månader. Allt blir omhändertaget.
Sedan när detta mirakel föds så är vi så oerhört tacksamma över det och tackar Gud för gåvan. Vi säger: "Tack Gud – nu tar vi över!"
Vi lägger oss nu i det här barnets livsplan och säger gör så här, tyck så här, gör inte si, gör inte så, du måste, du borde, bli någon, vem tror du att du är… Vi vet inte bättre. Vi har blivit behandlade på samma sätt och vi fortsätter i samma mönster.
Tänk om vi istället kunde luta oss tillbaka och våga tro att det som blivit omhändertaget under de första 9 månaderna också blir omhändertaget resten av livet? Att saker ting redan ligger utstakade för oss och att vi själva är fullt kapabla att möta livet – redo och förberedda, perfekta som vi är?