Min dotter Olivias utveckling av sin mediala sida och hennes underbara volontärarbete med djuren väcker varma känslor inom mig. Jag minns när hon var fyra år och hjälpte mig med att avmaska valpar i hemska shelters i Italien. Olivia var alltid med och hon älskades av alla.
I Napoli finns många problem med sopor, prostitution samt korrumperade poliser och politiker. Camorran, maffian, sköter Campania med järnhand och drogerna flödar. Afrikanska immigranter och ryska städerskor flödar in illegalt.
Men, i all denna misär finns kärleken till att hylla och värna om familjerna. Kärleken till barnen är så stor och underbar att se, många nickar medhållande när jag berättar om kärleken.
Olivia fick alltid vara med i Italien, de pussade henne och lyfte upp henne i skyn. Hon fick små presenter och hörde alltid “No problems, don’t worry”. ”Inga problem, oroa dig inte”. Hon fick synas, hon fick höras, hon fick uttrycka sin kärlek och passion. Och som mamma älskade jag detta.
Jag minns en gång på den italienska posten, kassören kallade in både min son Max och dotter Olivia bakom sin disk och visade dem hur posten fungerade medan vi andra tittade på. Napolitanarna med skratt och jag med glada, förvånade ögon.
Efter ett par år flyttade vi till Tyskland och mina barn tog den napolitanska kulturen med sig, men det blev en kulturförvirring. Deras napolitanska kärlek fortsatte att flöda till alla andra, men många blev generade över deras kramar och pussar och en del tyckte de var högljudda. Plötsligen fick de korrigera sig för att passa in. Det gjorde ont i mitt hjärta att se deras förvånade ögon, med frågan ”Vad gör vi fel?”.
Tiden gick och det blev dags för Olivia och mig att köra ned till Napoli och arbeta med djuren igen. Våra vänner och bekanta var lyckliga att se oss och kramarna och pussarna haglade, men Olivia log generat och tittade bort. Vi körde till den kommunala veterinärkliniken för att ordna med pass till hundarna och ett tiototal personer befann sig inne på kontoret. Några kände igen Olivia och ville kramas medan de andra stirrade på henne. Många tog i hennes blonda tunna hår och sa om och om igen "Bella!".
Olivia grät och sprang ut. Jag frågade henne vad som stod på. ‘"Mamma, de stirrar på mig och tar på mig!”. Det gjorde ont att inse att kulturerna krockade. Alla varnande ord hon hört om att “Ingen får lov att röra dig!” hade fått en missuppfattande mening och det förvirrade Olivia. Hon som växt upp i ett land där kärleken flödar, har flyttat till ett land där man är mer stel och korrekt och visar kärleken på ett annat sätt.
Jag satte mig på knä och tittade in i hennes stora blå ögon. "Olivia, i Italien pussar vi och i Tyskland tar vi i hand. Okej?". Jag såg hennes ledsna ögon och hjärta, och sa: "Tänk på kärleken som en dimmer, du ökar ljuset när vi är i Napoli och dämpar ner det uppe i Tyskland.” Olivia sken upp, nickade och sa: "Men mamma, det är väl fortfarande Amore?"
Kärlekens styrka kommer i olika grader, i olika länder... That's Amore!
Mia Mattsson-Mercer