Mediet Benny om sin erfarenhet av demens och andevärlden

Första gången Benny Rosenqvist kom i kontakt med, och förstod att de som har alzheimer och demens kommunicerar med andevärlden, var när hans mormor blev dement. 
– Hon började prata med sin mamma och sin pappa som om de fanns i rummet. Hon pratade rakt ut i luften. När jag kopplade på min medialitet förstod jag att de verkligen var närvarande! Mormor hade långa diskussioner med dem. 

– En annan gång hade hon ett äktenskapligt gräl med min döde morfar som hon anklagade för saker som han inte hade skuld i. Mormor var så arg för att han inte kunde hjälpa henne att hitta den försvunna hammaren. Då gav morfar mig budskap om var hammaren fanns så att jag kunde hämta den. Mormor hade i sin demens lagt hammaren på en hylla i garderoben och morfar ledde mig rätt. Men jag hamnade alltså mitt i ett äktenskapligt gräl från Andra sidan. 

Benny har även arbetat som sjukvårdare på MAS, Malmö allmänna sjukhus.
– Jag sommarjobbade på avdelningarna 1, 2 och 3 där dementa och alzheimer-patienter vårdades. Jag arbetade där alla skollov, på helger och även vissa kvällar efter skolan. 
– Där fick man verkligen veta att de dementa kommunicerade med andevärlden och jag som medial person hade roligt när jag kunde se alla som fanns omkring dem och hur de dementa reste energimässigt mellan världarna. 

– Jag minns en kvinna som var väldigt förargad för att hon inte fick vara ifred på toaletten. Men du är ju själv, sa vi i personalen. ”Nej, han står ju där! Jag vill inte duscha om han ska titta på mig.”. Så jag fick köra ut mannen från Andra sidan, som faktiskt hade haft tillträde till hennes nakenhet tidigare. Det var hennes man.
– Jag kommer också ihåg det fantastiska leende hos en dam som plötsligt såg någon hon kände igen. Nickandet och kommunikationen som var lågmäld och tyst, men ändå intensiv. Glöden och passionen som syntes i hennes ögon. Eller mannen som satt och pratade med sin döde tax. Det var underbart att se honom prata med sin lille Putte som enligt frun hade varit död i 20 år. Men hunden kom på besök till mannen som hade alzheimers.

Hur reagerar de anhöriga på detta?
– Många gånger får de höra att ”det hör till sjukdomen”. Det fick vi också veta, vi som jobbade där. Ja, de får fantasier och syner – det tillhör sjukdomsbilden. Men det var fantastiskt för mig som medial att jag kunde hålla med dem om det de såg. Vi kunde prata om släktingen som hälsade på.

– Det finns tre sjukdomar som kallas andliga sjukdomar – demens, alzheimers och epilepsi. En kvinna jag känner, som haft mycket kontakt med indianer i USA, har berättat för mig att indianerna var väldigt rädda för dem som hade epileptiska anfall. De menade att andarna gick in i dem när de hade anfall och att de sedan kunde berätta saker från andevärlden när de kom tillbaka från anfallet. 
– Jag hade själv epilepsi från det jag var 21 år till jag var lite över 30. Och fick massor av information från andevärlden under mina anfall! Så det stämmer som indianerna sa. 

Vad sa personalen på sjukhuset när du såg andarna?
– Många sa att de också förstod, andra var skeptiska. Vi var två läger.
Jag berättade för vissa i personalen att jag var medial och då berättade de vidare för andra. De jag kunde prata med drogs till mig. Läkarna var väldigt skeptiska. Men ingen blev arg, jag fick aldrig någon tillsägelse.

Vad sa de anhöriga?
– Jag pratade aldrig om min medalitet med patienternas anhöriga. Detta är 33 år sedan, då pratade man inte så öppet om det här. Men när de förde på tal att mamma kanske såg, kunde jag ge dem en bekräftelse. 

Vilka anhöriga är det de dementa oftast ser?
– Mamma och pappa, en partner som gått bort eller ett barn som dött. Det var en dam som bestämt sa ifrån: ”Men Bengt – den här sängen är för trång för att vi ska sova här båda två”. Det var hennes man som kom och hälsade på.

Kunde du märka att de blev trygga när du också såg?
– Ja, när jag kunde bekräfta det de såg. Men det hände förstås också att det inte alls fanns någon där från Andra sidan, att patienten bara yrade. Men oavsett så blev patienterna alltid lugnare när man höll med. Även om man själv inte kan se. Det är mycket bättre än att protestera och säga: ”Hon är ju död sen 23 år”. Då blir de skrämda! Fråga istället: Är det så du kommer ihåg henne? Hade ni en god relation? Har du saknat din mamma? Hur känns det att träffa henne nu? 
– Man kan också fråga om den dementa får du några budskap. En kvinna som jag vårdade fick budskap och sa: ”Hon är här för att hämta mig”. Två dagar senare dog hon, trots att hon var kroppsligt väldigt frisk. 

Kan du se att patienten förändras under andesamtalet?
– Absolut, blicken blir annorlunda. Personen koncentrerar sig på någon som finns men inte syns. Fäster blicken, som när du kommunicerar med någon annan. Höjer huvudet, om personen sitter i en stol, för att få kontakt med ansiktet.

Varför söker andarna kontakt?
– Många är rädda för att lämna jordelivet, de som är gamla och dementa reser mellan två världar, själsligen. Andarna kallar på dem så att de ska släppa taget. Vi har ett val när vi ska dö. Vissa är rädda att släppa taget om livet, även om de är sjuka. 

Så vi kan välja när vi ska dö om vi är gamla och sjuka?
– Oh ja. Annars också. Vi har tillfällen då vi kan välja om vi ska överleva eller dö. Så om jag fått en svår sjukdom hade jag verkligen kämpat emot. Vi kan överleva mycket mer än vi tror. Men sista biljetten, då hämtar de hem oss. Ingen blir glömd.

Är det anden som varit på besök, som följer oss över?
– Inte alltid, men ofta. Speciellt när det gäller dem som fått besök precis innan de skulle gå bort. Ofta gör andarna dem lite förberedda på att de ska lämna jordelivet.
 
Kan andebesök förklara varför dementa ofta minns sin barndom?
– Ja, de får hjälp av andevärlden att påminnas om saker från barndomen, det är därför de ofta kommer så väl ihåg episoder från när de var små. De har sina föräldrar på besök och de pratar minnen ihop.

Varför kan då inte andevärlden hjälpa en dement med närminnet?
– Personen bearbetar saker i sitt liv för att vara färdig med det när den kommer över. Det har en andlig funktion att minnas bakåt. Det i nutid är inte lika viktigt att bearbeta.

Kan man jobba mer aktivt med andlighet inom äldrevården?
– Man kan medititera så att patienterna blir mer avslappnade, hjälpa dem med sin kontakt, lyssna mer på vad de berättar om och få information om var de befinner sig. Man har inte riktigt den synen på patienter idag. Men jag tror att det kommer. Meditation kan stimulera så att hjärnan får de impulser den behöver. Då får vi också healing till hjärnan. 

Hur får man en bra kontakt med den som är dement?
– Kommunikation! Och i att inte lägga skuld på oss som anhöriga. Demens och alzheimers är lika mycket en anhörigsjukdom. Det är ledsamt att förlora en släkting i förväg. Så mitt råd är att skapa en ny form av relation genom att ta in det som den en demenssjuk lever i och ser. Hitta andra ingångar. Tänk inte att du förlorar någon, utan att du får en ny relation, en relation som kan vara djupare. 

Är den som har demens lycklig i sin egen värld?
– Det är mycket ångest när man förlorar sitt minne och det kan säkert vara hemskt när man får sjukdomsinsikt, innan man förlorar minnet helt. Men sen blir de lyckligare när de inte är så medvetna, när de reser i världarna. Då lever de på sätt och vis som jag gör som medium. Jag lever i två världar. Det gör de dementa också. Sin egen värld och andevärlden.

Borde det finnas mediala personer på alla äldreboenden?
– Inte nödvändigtvis mediala personer, men människor som är förstående och lyssnande och tar sig tid att höra vad de har att berätta. Det räcker egentligen med att bli bekräftad.