Taxen Sid fick en fjärde chans

Taxens ägare kontaktade min hjälporganisation angående Sid. Hon pratade lika fort som Sid skällde i bakgrunden, båda upprörda på livet och på varandra. Kvinnan kunde inte behålla Sid längre och han var naturligtvis upprörd över hennes beslut.

Som valp adopterades Sid av en familj som låste in honom i en bur hela dagarna. Han fick lära sig att göra sina behov på en sida av buren och sova på andra sidan. 

Endast efter ett par månader adopterades Sid bort till familj nummer två. De hade en stor schäfer som mobbade honom. Sid började skälla för att få familjens uppmärksamhet att rädda honom undan från den stora håriga besten. Men familjen blev irriterade av Sids skällande. De förstod inte hans syn på den stora världen, där även gräset utanför var som en djungel för en lien tax. Familjen köpte ett elektriskt halsband och använde det på Sid. Han tappade sin päls på ryggen och svansen.

Familjen klarade inte av honom och endast två år gammal lämnades han vidare till familj nummer tre, som nu i sin tur ringde mig. ”Jag ville inte ens adoptera honom, men familjen bara dumpade honom här”, beklagade kvinnan sig till mig.

Min organisation och jag började arbeta med att söka efter någon med stor erfarenhet av taxar med stressigt förflutet. En Italiensk taxorganisation kontaktade oss här i Tyskland, de hade en kvinna med stor erfarenhet av omplacerings taxar. Jag och mina barn körde Sid den sju timmar långa vägen ned till Italien. Mitt hjärta knöt sig när jag såg hans lilla bur. Jag tog genast Sid ut ur buren och slängde den sedan i soptunnan. Under hela resan låg han hos mina barn och sov tryggt. 

När vi låg i sängen tillsammans på hotellet hade han och jag ett litet samtal. Jag lovade honom att nu började livet. ”Sid, livet är inte bara mörker, våga ge livet en till chans. Det gäller både människor och djur”. Plötsligen hörde jag ett lätt snarkande. Sid sov tryggt på min arm. 

That’s Amore!