Lena Röstlund har alltid varit andlig.
– Jag föddes nog så!
Hon förklarar att medialiteten går i släkten. Mormorsmor, mormor, dotter och två barnbarn blev välsignade med samma gåva. Men inte Lenas mamma, och när Lena var liten hade hon svårt att acceptera dotterns alla ”konstigheter”.
– Mamma tyckte att jag inte var riktigt klok när jag inte ville gå in i rum för att där var ”fullt av folk”. Eller vägrade sätta mig i en soffa för att någon redan satt i den.
– Idag, däremot, är mamma övertygad om att det finns en andlig värld. Men när jag var barn, var det inte så roligt. Mormor däremot förstod mig. Vi hade en speciell kontakt och än idag är hon med mig från andevärlden.
Lena bodde ofta hos mormor på helgerna och kunde som femåring berätta att hon hade pratat med morfar, trots att han gått bort redan på 40-talet. Mormor blev först förvånad över Lenas pricksäkra beskrivningar, men fann sig snart och sa att Lena inte skulle prata om detta med andra eftersom de inte skulle förstå.
Det här är Lena Röstlund
Familj: Maken Dick, fyra barn med respektive samt fem barnbarn.
Bor: I Färjestaden på Öland.
Ålder: 67 år.
Gör: Fixar catering, medium, healer, gör husrensningar.
Andlighet för mig: Meningen med livet!
Kontakt: Lena arbetar även på distans. För bokning, sms:a namn samt önskad tid till 070 - 939 08 09 så återkommer Lena.
En liten dödsängel
Om lördagarna följde Lena med mormor till ett äldreboende där många bekanta bodde.
– Mormor bakade och tog med fika, och jag älskade att vara där och umgås med de gamla. Men en dag hoppade jag upp i knät på en farbror i rullstol och sa ”adjö, adjö”. När mormor senare frågade varför jag sagt så, svarade jag att han inte skulle vara där nästa gång.
Läs även: Upptäck dörrar till andra dimensioner: Så funkar andliga portaler
Mycket riktigt, vid nästföljande besök hade mannen lämnat jordelivet. Lena fortsatte att ta farväl av folk. Hon såg liksom en grå energi omkring dem, berättar hon. Mormor fick till slut säga till henne att inte prata högt om det.
– Det blev obehagligt för de boende. Där kom jag som en liten dödsängel och sa ”adjö” till än den ena, än den andra.
Vet när folk ska dö
De brukade också hälsa på gammelmormor Gerda, och en spektakulär händelse inträffade på hennes 90-årskalas. Då berättade mormor för sällskapet att ”Lena vet när folk ska dö”. På uppmaning av gästerna gick Lena runt till alla kring bordet och gav dem var sin siffra. Hon själv hade siffran 36. Lenas mamma antecknade allt på en papperslapp.
– Och när jag fyllt 37 och fortfarande var vid liv, visade mamma mig papperet där hon skrivit upp alla namn och alla siffror. Allt stämde! Antingen hade jag prickat in årtal eller ålder, och eftersom jag fortfarande lever kommer jag gissningsvis leva till år 2036. Men denna förmåga var inte så rolig att ha, så jag bad andevärlden att slippa den.
Lämnade sin kropp
Skoltiden var ingen trevlig period, förklarar Lena.
– Jag hade astma och var ofta på sjukhus vilket gjorde mig annorlunda. Min intuition gjorde att jag visste vilka barn som skulle kunna vara elaka, så jag höll mig undan. Det gjorde inte saken bättre. Under tonåren däremot blev jag uppskattad för mina pricksäkra förutsägelser, men tröttnade till slut på att vara den som gav tjejkompisarna råd i kärleksaffärer. Jag ville vara som alla andra, dricka mellanöl och festa. Så jag stängde av.
Lenas stora livsmål är att hon ska älska alla människor hon möter och alltid lära sig nya saker. Foto: Helena Berggren
Men i 19-årsåldern, när Lena bodde ensam i en lya på Söder, fick hon en dag ett svårt astmaanfall. Mamman kom direkt och hämtade henne, men väl på Södersjukhusets akutmottagning fick Lena hjärtstopp. Hon lämnade sin kropp.
– Jag såg sjukhuset ovanifrån, utan tak, och kunde se allt som pågick i rummen bredvid akutmottagningen. Jag såg mamma sitta vid min säng, jag såg hårvirveln på ovansidan av hennes huvud och tänkte ”stackars mamma!” Men det kändes varmt och skönt däruppe, jag kunde andas utan problem och hade det så bra att jag ville stanna.
Nära döden-upplevelse
Plötsligt hörde Lena en vänlig röst säga: ”Du är inte välkommen här, du är inte klar ännu”, och i samma ögonblick trycktes hon ned i sin kropp och läkaren fick igång hjärtat. Denne läkare var speciell, man kan inte annat än tro att andevärlden hade ett finger med i spelet. Att just han jobbade på akuten den dagen!
– Läkaren höll på att skriva en bok om nära-döden-upplevelser! När han efteråt kontrollerat att mina beskrivningar av de intilliggande behandlingsrummen stämde, bad han mig om en intervju.
Läs även: Reuben Sallmander om meditationens kraft: ”Frigör ett universum i en själv”
Lena minns inte hans namn och vet inte om boken någonsin blev skriven. Kanske kände han att tiden inte var mogen för allmänheten att ta del av efterforskningarna, då 1977. Men denne läkare var förmodligen inte den ende som hört liknande berättelser från sina patienter. Banbrytare blev istället den finska läkaren Rauni-Leena Luukanen som 1982 utkom med sin bok Det finns ingen död.
Livet i Grekland
Kort därefter flyttade Lena till Grekland, gifte sig och fick sitt första barn. Som platschef på Mykonos inledde hon sin nära 40-åriga karriär i resebranschen, ett kringflackande liv som hon älskade. Och grekiska lärde hon sig av byns fiskegubbar!
– Jag gick till hamnen varje morgon när de återvände från havet och gjorde dem sedan sällskap på något kafé. Först lärde de mig de grekiska bokstäverna och tack vare deras tålamod började jag stava mig igenom morgontidningarna.
Efter sex år i Grekland återvände Lena till Sverige där livet gick i ett lugnare tempo och det mediala åter kunde ta plats.
– Med tiden förstod jag att jag måste börja ta betalt för mina konsultationer, och eftersom det mediala inte var lika accepterat på den tiden utbildade jag mig till Reiki Master, massör och akupressör så att min verksamhet skulle se mer jordnära ut.
Lena bodde och jobbade några år på den grekiska ön Mykonos. Foto: Shutterstock
I den svenska grekkolonin spred sig ryktet att ”Eleni” hade förmågan att ta bort ”onda ögat”. Lena skrattar, hon tycker att den grekiska andligheten är lite konstig.
– Greker är mycket för svart magi och har skapat en andlighet med många vidskepliga inslag. Det ringer än idag greker till mig som vill att jag ska ta bort ”onda ögat” som de upplever att någon har kastat på dem.
– Jag brukar säga att det kan de väl ta bort själva. Kasta det i sjön! Men de tror benhårt på detta och säger efteråt att ”åh, nu känns det bra”!
Vännen Christina Schollin
För 15 år sedan klev Lena in i Änglabutiken i Gamla stan i Stockholm. Den drevs av Christina Schollin och Lena frågade om hon kunde få ha sina seanser där. Detta blev början på en vänskap som håller än idag. Efter att Christinas make Hans Wahlgren insjuknade och sedan lämnade jordelivet i maj 2024, har samvaron blivit än mer intensiv.
– Christina kallar mig sin personliga assistent och personliga kock. I somras var jag där varje dag och stöttade henne med matlagning och mediala läsningar.
Läs även: Christina Schollin: ”Jag känner så starkt att det finns ett liv efter detta”
Lena ansvarade också för catering på festen som hölls efter Hans begravning. Han hade önskat en enkel sillunch i trädgården med gästerna i ljus klädsel. Det slutade med att man blev 180 personer!
Men sillunch blev det. Och när dottern Pernilla Wahlgren gifte sig några månader senare läste Christina upp ett tal från Hans som Lena förmedlat medialt. Det blev en stark upplevelse för alla gäster, och särskilt för den närmaste familjen som kände igen sin pappa och make. Lena ler.
– Hans hade en ganska snuskig humor, så jag fick censurera en del. Men just därför var det ingen som tvivlade på att orden kom från honom!
Ljus livsinställning
Med sitt långa, blonda hår och stora leende ger Lena ett både änglalikt och glamoröst intryck. Hon framstår som en ovanligt solig och gladlynt person. Det är lätt att tro att hon levt ett bekymmerslöst liv, men hon har fått sin beskärda del av smärtsamma upplevelser.
Hon har blivit våldtagen och misshandlad. En gång i Sverige av en taxichaufför som efteråt dumpade henne vid vägkanten och sedan försökte köra över henne, en andra gång på Ibiza. Men Lena bestämde sig tidigt för att inte bli ett offer.
– Visst finns de svåra minnena kvar, men jag har alltid tänkt: ”nej, ingen ska få sätta sig på mig!”. Jag har bestämt mig för att leva. På bästa sätt! För man vet inte när man ska dö. Eller förresten, det vet jag ju!
Hon skrattar och fortsätter:
– Det finns människor av olika slag och man kan välja om man vill bejaka det positiva eller det negativa. Antingen vaknar man om morgonen och säger ”hej livet, det här ska bli en bra dag” eller så ser man allt i svart. Jag brukar säga att det inte beror på ”hur man har det utan hur man tar det”.
– Mina stora livsmål är att jag ska älska alla människor jag möter och alltid lära mig nya saker. Och jag ska dö nyfiken! Nyfiken på nya saker och nyfiken på vad som händer med mina barn och barnbarn när jag väl är däruppe och fladdrar. Livet tar ju inte slut, det tar bara en annan vändning!
Hjälper medmänniskor
Lena har en lång och brokig karriär bakom sig. Hon har förutom det mediala alltid jobbat deltid med något ”vanligt”, i resebranschen, på äldreboenden och inom kyrkan. Den röda tråden har varit att ta hand om människor. Det mediala har ofta blivit en bonus som kollegorna uppskattat.
– På äldreboenden fick jag gå runt och rensa rum där man upplevt närvaro av andar, och jag satt ofta med vid dödsbäddar. Det var en trygghet för de anhöriga att få höra att exempelvis mormor Agda klädd i fiskestövlar var där för att möta den som var på väg att gå över.
Delade ut kläder och kramar
Utöver detta har den energiska Lena ofta haft något volontärarbete på gång, ibland hos äldre som hon bistått med fika och sällskap, ibland med hemlösa.
– Jag hade en vän som på eget bevåg började dela ut kläder till hemlösa i tunnelbanan och bad mig hjälpa till. Vi samlade in kläder från vänner och bekanta och jag gjorde limpmackor med stekt ägg och delade ut till ”mina hemlösa”. Kramar delade jag också ut! Jag försöker alltid lämna ett leende och en kram där jag passerar. Det bästa i livet är gratis – kärleken!
Lena öppnade familjehem
För 15 år sedan flyttade Lena och hennes man till ett stort hus i Stockholms skärgård, de började dessutom driva familjehem för ”värstingar”, som hon kärleksfullt kallar dem.
– Som familjehem för äldre tonåringar som ”hamnat i diket” måste man ha svart bälte i tålamod, ge massor av kärlek och lyssna, lyssna, lyssna. Alla som bott hos mig har vetat om att jag är medial och alla har tyckt att det har varit spännande!
– Jag har fått förmedla många besök från avlidna nära. En 17-årig killes avlidna mamma och mormor var med honom nästan varje dag under de tio månader han bodde här och han tyckte mycket om besöken jag förmedlade. Det lite roliga var att alla ungdomar trodde att jag ”såg” allt de gjorde, som inte var tillåtet!
Lena har alltid älskat att hjälpa människor, framför allt dem som har det riktigt svårt.
– Jag har nog fått styrkan och energin av min pappa Ivan. Han hjälpte alla han kunde och hade det största hjärtat!
Kraft från andevärlden
Lenas far växte upp fattigt och glömde det aldrig. Som pojke, när han skickades på sommarkoloni, var han den som såg till att ingen blev illa behandlad och att alla fick mat.
– Mamma och pappa förestod en BP-mack och behandlade de anställda som familj. Om någon skilde sig och hade det svårt, fick barnen äta hos oss varje kväll. Släktingar och barndomsvänner bodde hos oss i perioder när de hade det tufft. Så jag har det liksom i mig – kan man så ska man hjälpa!
Det bästa Lena vet är att hjälpa via sin medialitet, för hon får så mycket kärlek och kraft tillbaka av andevärlden.
– Jag gör allt som ett medium brukar göra, seanser, konsultationer och husrensningar. Och älskar det! Kan jag göra någon lycklig, kan jag hindra någon från att hoppa utför ett stup, kan jag få någon att satsa på sin dröm – gör det mig lycklig. Jag ger kärlek, hopp och tro!
I fem år har mediet Lena varit spådam på Petter Stordalens personalkonferens. Foto: TT
Varje år är hon inbjuden att spå på Petter Stordalens personalkonferens med uppåt femtusen gäster. I januari i år höll man till på Strawberry Arena i Stockholm. Temat var romarriket och där satt Lena i ett tält, utklädd till romersk matrona och spådde gäster.
– De fick tio minuter var, men kön ringlade lång och så klart hann jag och mina tio kollegor inte med alla. Vi höll på till två på natten.
– Jag får ofta frågan om jag inte blir trött vid sådana tillfällen, men det är precis tvärtom! Jag får mycket energi av andevärlden. Det är som ett uppåttjack. Gissar jag, eftersom jag aldrig tagit sådant.
