Jag är född i Sundsvall och växte upp vid foten av Södra bergets skog. Mormor Ruths och morfar Kuno Svedbergs röda, timrade sommarstuga var mitt paradis. Jag älskade att sitta i hammocken och lyssna på björkarnas mjuka sus i vinden. Det ljudet är än i dag mitt tryggaste läte, det som gör mig lugn. Här matade vi kossorna med salt, bakade skorpor och eldade i öppna spisen.

Numera tillbringar jag mycket tid i min egna oas i Gustavsberg. Här sitter jag också i min hammock, njuter av blommornas prakt och lyssnar på björkarna. Eftersom min trädgård angränsar till skogen har jag mängder av naturupplevelser med älgar, rävar, ekorrar, rådjur och fåglar. Ofta till ljudet av de vackra kyrkklockorna från minneslunden och ofta med tankar om min morfar som var min fadersgestalt och största förebild.

Mormor och morfars röda timrade sommarstuga var Ehvas paradis när hon växte upp. Foto: Privat

Fick budskap från morfar på Andra sidan

Morfar Kuno var en enkel arbetare på Televerket och han älskade att skriva. Sagor, dikter och en biografi om sitt liv. Detta inspirerade mig mycket till att själv skriva. När jag flyttade till Stockholm för att studera, 18 år gammal, hände något fruktansvärt. Morfar fick en hjärtinfarkt och dog, bara 67 år gammal. För mig blev det en chock. Jag glömmer aldrig hans begravning. Prästen frågade min pappa om han skulle ge mig något lugnande, för jag kunde inte sluta att gråta.

När jag fem år senare fick gåvan automatisk handskrift, var det min morfar som först kom igenom från Andra sidan. Jag har ett helt kollegieblock fyllt med hans kärleksfulla budskap till mormor, men hon blev rädd och ville inte att jag skulle hålla på med det andliga. Därför slutade jag ”prata” med morfar genom pennan där han förmedlade sin kärlek.

I hammocken trivs Ehva, här känner hon sig trygg och lyssnar på björkarnas sus, precis som hon gjorde i Kvarsätt när hon var liten. Foto: Ehva Löpp

Möttes i drömmarna

Det tog tio år innan jag vågade använda automatisk handskrift igen. Då fick jag inte kontakt med morfar längre, utan med Tanja, mitt högre jag. Tanja visade mig fantastiska platser runt om i världen, som Maltas förhistoriska tempel och den heliga kristallen från Atlantis på Hawaii.

Men när jag slutade prata med min älskade morfar via automatisk handskrift, träffade jag honom i drömmarna. Det var magiskt och lika verkligt varje gång. Morfar log alltid och det var en stor lycka och trygghet för mig att vi fick dessa möten. Ibland varje månad, ibland mer sällan. Varje gång jag mötte honom var det viktigt för mig att tala om att jag att älskade honom. Och han bekräftade mig.

Mormor Ruth, morfar Kuno och mamma Ulla poserar framför kameran. Foto: Privat

Anden är ständigt närvarande

Efter 20 år hände något märkligt. Han svarade mig att nu vet han om att jag älskar honom, jag behöver inte säga det mer. Efter den sista drömmen har han aldrig kommit tillbaka, varken via automatskrift eller i mina drömmar.

Men även om det är 40 år sedan jag förlorade min morfar, så är han ständigt närvarande för mig. Jag känner av hans energi när jag sitter i min hammock och lyssnar på björkarna. Eller när jag tänder ljus i olika kyrkor runt om i världen. Men allra främst när jag skriver. När jag skrev boken Tanja - min vän från den andra sidan så var det tydligt att många gammelmodiga ord var morfars.

Kuno och Torsten växte upp med sina föräldrar Olof och Erika Svedberg i Västernorrland. Foto: Privat

Frågade morfar och fick svar

Jag blev förvånad när jag blev kontaktad av en okänd kille på sociala medier, Martin Svedberg, som håller på med släktforskning. Han har skapat en Facebook-grupp med just min morfars släktträd, Jonas Svedberg 1815-1893.

Jonas är min morfars gammelfarfar. Facebook-gruppen har mer än 400 medlemmar, både i Sverige och Minnesota i USA dit många emigrerade. Släkten har sitt epicentrum i Grundsunda i Örnsköldsvik, men spridde sig vidare ner till Härnösand, Söråker, Timrå och Sundsvall, där jag själv föddes och växte upp.

Martin brinner verkligen för släktforskning och har lagt ner mycket tid med att komplettera Svedbergs släktträd med olika förgreningar. I dagsläget finns det 39 000 personer i vårt gemensamma träd. Han frågade mig om jag hade bilder på några släktingar som fattades i trädet, och jag lovade att kolla när jag träffade min mamma i Härnösand.

Men mamma, som tyvärr är ganska glömsk, visste inte var mormor och morfars gamla album låg. Jag stod i hennes lilla lägenhet och funderade ett ögonblick. Kunde de ligga i förrådet? Då fick jag plötsligt en impuls och frågade morfar, rakt ut i luften. Var kunde albumet ligga? Jag fick svar på en bråkdels sekund, som ett budskap i huvudet, att albumet låg på högra sidan i byråns översta låda.

När Ehva gick upp till minneslunden hände något märkligt, en talgoxe satte sig på armstödet bredvid henne. Ett tecken från sin morfar. Foto: Ehva Löpp

Fann ett okänt fotoalbum

Jag drog snabbt ut lådan som var proppfylld med kläder och sökte med handen på den högra sidan. Gissa om jag blev chockad när jag hittade ett litet svart album, inte större än en bok, som jag aldrig tidigare sett. Ett album med ett komplett släktträd på både min morfar och mormors sida. Min noggranna morfar Kuno har dokumenterat hela släktens historia med kronologiska uppgifter och porträtt från 1800-talet och framåt.

Jag blev så lycklig att jag filmade ”skatten” och la ut filmen i Facebook-gruppen Jonas Svedberg 1815-1893. Då händer det osannolika, i gruppen ser en för mig okänd medlem min film och det går inte många minuter innan hon kontaktar mig. Det är morfars bror Torstens barnbarnsbarn, Catarina Branelius. Vi ryser båda två när vi förstår att vi nästan bor grannar.

Det visade sig att morfars bror Torsten flyttade till Gustavsberg som ung och att nästan hela släkten bor kvar här, precis där jag bor. Något jag aldrig vetat om. Jag blev överraskad och förundrad. Och lite ledsen, för tänk så många år vi missat varandra! Jag har bott i Gustavsberg i 20 år utan att veta. Och varför har mamma inte berättat att hon har kusiner här? Hon har ofta kommit ner från Sundsvall och hälsat på mig genom åren.

När jag träffar min nyfunna släkting Catarina får jag svar på många frågor.

Minneslund överraskar

Arbetsbristen efter andra världskriget var stor i Norrland, det gjorde att många sökte jobb i andra städer. I mitten av 40-talet flyttade mormor, morfar och mamma till Västerås några år för att jobba, sedan flyttade de tillbaka till släkten i Sundsvall.

Torsten gjorde samma sak med sin familj, de flyttade till Gustavsberg och han fick jobb på porslinsfabriken. Men istället för att vända tillbaka till Norrland blev de kvar i det nybyggda huset med kaklat badrum och rinnande vatten. Vilket var en lyx på den tiden.

Det visar sig att hela släkten från Torstens sida växt upp i Gustavsberg.

Jag själv har aldrig trivts så bra på någon annan plats. Min trädgård gränsar till skogen. När jag promenerar till Kvarnsjön och badar, går jag alltid förbi en fin minneslund som ligger 10 minuter från min skogsträdgård. Jag har älskat den från första stund och sagt till mina barn att här vill jag bli spridd när den dagen kommer.

Varje år går jag till lunden under Alla Helgons dag och tänder ett ljus för mormor och morfar. Döm om min förvåning när det visar sig att morfars bror Torsten Svedberg och mammas kusiner Barbro och Lillemor är begravda och utspridda i just den här minneslunden!

Och när Catarina visar mig Torsten och Emmys tidigare hus i Gustavsberg, bankar mitt hjärta. Det här huset går jag förbi varje måndag på min morgonpromenad.

Torsten Svedberg, 1902-1964, flyttade till Gustavsberg för att börja jobba i Porslins­fabriken. Foto: Privat

Ett hav av släktingar

Vi jämför gamla svartvita foton som visar när mormor och morfar hälsade på Torstens familj i Gustavsberg 1952. Ett träd har vuxit upp, annars är allt sig likt. Men Torsten och Emmy skilde sig och Emmy flyttade från Gustavsberg och gifte om sig. Torsten gick bort samma år som jag föddes, 1964. Troligtvis tappade min mamma kontakten med familjen i samma veva.

– Det var stor åldersskillnad på bröderna, berättar Catarina. Torsten var 14 år när din morfar föddes.

Morfar Kuno var minstingen i syskonskaran med Torsten, Svea och Doris. Han föddes för tidigt tillsammans med sin tvillingbror Ola. Båda svävade mellan liv och död och det var bara morfar som klarade sig.

– Din morfar blev kallad Lilla prinsen och var mycket älskad som liten eftersom föräldrarna höll på att förlora bägge sönerna, förklarar Catarina. Han blev sin mammas ögonsten och hon behandlade honom som en prins, var lite överbeskyddande och särskilt mån om honom. Dessutom sörjde hon tvillingbrodern resten av sitt liv.

Jag vet inte riktigt om Lilla prinsen var rätt smeknamn på min busiga morfar med sin fräkniga hud och röda kalufs. Jag kommer aldrig glömma alla busstreck han delat med sig av. Morfar hade verkligen glimten i ögat och stor livsglädje.

När jag får se bilder på Catarinas tvillingsöner Arvid och Erik börjar jag nästan gråta. De har ärvt morfar Kunos fräknar och röda hårfärg.

Catarina visar sig vara lärare på den skola där mina barn har gått och är vän med mina vänner. Hon har två systrar som också har två barn vardera, samt en kusin på Barbros sida. På den andra grenen, efter Torstens dotter Lillemor, hittar jag min syssling Mats som nästan är jämngammal med mig. Han bor på Ingarö, inte långt från Gustavsberg. Jag har plötsligt ett helt hav av släktingar.

Morfar ville samla oss

Jag är helt säker på att min morfar ville att jag skulle bosätta mig just här, nära hans bror och våra släktingar. Det känns som om morfar fick mig att flytta till just den här lägenheten med en trädgård som angränsar till minneslunden med min släkt. Det var så konstigt när jag flyttade hit, som att det var förutbestämt. Jag hade hittat en lägenhet i Gustavsbergs hamn och satt på banken och räknade på lånet. Precis då kom ett sms från mäklaren om en annan lägenhet som inte kommit ut till försäljning ännu. Jag gav uppgifterna till banken som föreslog den nya lägenheten. Jag åkte raka vägen dit och tittade.

Det var en mörk, kall februarikväll men jag blev helt förälskad i det röda fina radhuset med vita knutar och trädgård, precis som mormor och morfars timrade sommarstuga. Spontant ringde jag mäklaren och tackade ja, trots att jag inte ens sett insidan av lägenheten. Det blev mitt bästa köp!

När jag frågar min andliga vän Tanja, via automatisk handskrift, om det verkligen var morfar som såg till att jag flyttade till Gustavsberg, så svarar hon med mängder av hjärtan. Jag tolkar det som ett ja.

Jag tackar morfar rakt ut i luften och promenerar till minneslunden för att hälsa på hans bror Torsten och döttrarna Barbro och Lillemor. Här sitter jag länge på en bänk. Det är så fridfullt och tyst. Plötsligt sätter sig en talgoxe på armstödet och vi tittar länge på varandra. Jag viskar ett tack, för jag är säker på att det är ett tecken från morfar. Jag har inte känt mig så nära honom sedan våra möten i drömmarna, själsligt och fysiskt, som då.

Ehva vaknar hon av att kranen sprutar vatten och en annan morgon
står hennes badanka på handfatet. Foto: Ehva Löpp

Tecken från Andra sidan

Ett par veckor senare vaknade jag av ljudet av vatten klockan 5:30 på morgonen. Först trodde jag att det spöregnade, sedan blev jag rädd att jag fått översvämning. Men det visar sig att ”någon” satt på kranen till handfatet på högsta läge och det sprutade ut vatten. Jag tittade chockat på den, för jag var helt ensam hemma.

Några dagar senare fick jag nästa stora överraskning. Jag är mycket pedant i mitt hem, var sak har sin plats. Så döm om min förvåning när min gula badanka stod på handfatet, inte på duschblandaren som den alltid gör. Jag har aldrig flyttat badankan sedan jag köpte den, så jag är övertygad om att det var Torsten som kom för att säga hej från Andra sidan. Att det handlade om ett handfat stärker min misstanke, eftersom det var hans jobb att tillverka dem på Gustavsbergs porslinsfabrik.

Där kände jag att det räcker med hälsningar och sa vänligt men bestämt att det räcker med en talgoxe som kommer på besök. Och tro det eller ej, en talgoxe flög hela vägen in i köket när jag satt och jobbade med datorn några veckor senare.

Så här gör du som vill släktforska

• Ta ett DNA-test på en av de stora sajterna för släktforskning. Släktforskaren Martin Svedberg valde Ancestry som har mer än 40 miljarder uppgifter från hela världen.
• Du beställer hem ett kit och använder en bomullspinne som fångar upp lite saliv på kindens insida. Pinnen skickar du sedan in till företaget för analys.
• Ditt DNA avslöjar var i världen du kommer ifrån och matchar dig med dina släktingar.
• Ancestry har alla personuppgifter som står i de svenska kyrkböckerna – namn och datum på födsel, bröllop och begravning.

Läs mer på: www.ancestry.se, www.myheritage.se, www.riksarkivet.se, www.arkivdigital.se, www.porträttarkiv.se