Enhörningen
Enhörningen har funnits i människans föreställningsvärld i tusentals år. I västerländsk tradition avbildas den ofta som en vit häst med ett spiralvridet horn i pannan, medan i äldre texter från Orienten, skildrades den mer som en blandning mellan häst och get.
Den första kända beskrivningen av enhörningen finns i skrifter från den grekiske historikern Ktesias på 400-talet f.Kr. Han berättade om ett vilt djur i Indien, med ett enda horn i pannan, som kunde skilja vän från fiende genom telepati.
Enhörningens horn har i alla tider setts som något magiskt. Enligt medeltida legender hade hornet helande krafter, kunde rena vatten och till och med återuppväcka liv. En välkänd saga berättar hur en enhörning doppade sitt horn i en förgiftad damm och renade vattnet, så att skogens djur kunde dricka tryggt. Denna tro låg troligen bakom den gamla kungliga seden att dricka ur bägare av ”enhörningshorn” (ofta tillverkade av narvalstand) för att skydda sig mot gifter.
Enhörningen lever vidare i dagens populärkultur och skildras genom filmer, böcker och tv-serier som till exempel My Little Pony: Friendship is Magic.
Forskare har funnit fossil av den förhistoriska noshörningsarten Elasmotherium sibiricum, som levde i Centralasien och hade ett enda stort horn i pannan. Den liknade mer en enhörning än en noshörning. Djuret dog ut för omkring 39 000 år sedan och kan ha gett upphov till berättelserna om enhörningar.
Läs även: Vättarna finns omkring oss: ”De kan göra en plats mer harmonisk – om vi samarbetar”
Kentauren
Kentauren har människans överkropp och hästens underkropp.
I antikens Grekland levde kentaurerna i bergen i Thessalien och Arkadien. De betraktades ofta som vilda, törstiga och oberäkneliga. Men det berättas även om en respekterad kentaur, Chiron (även Cheiron), vars visdom och läkekonst skilde honom från de flesta av sitt slag. Han blev mentor åt hjältar som Akilles, Jason och Asklepios, och betraktades som en andlig och medicinsk vägledare. När han skadades av en förgiftad pil och levde vidare i outhärdlig smärta, valde han att avsäga sig sin odödlighet mot att den fängslade Prometheus skulle bli fri. Som tack placerade guden Zeus honom som stjärnbilden Skytten på himlavalvet.
Forskare menar att myten om kentauren kan ha fötts ur grekernas första möten med nomader från de eurasiska stäpperna. De såg män på hästryggen, och trodde människa och häst tillhörde samma kropp.
Sfinxen
Sfinxen är ett mytologiskt väsen med en lejonkropp och ett människohuvud. Den mest berömda sfinxen står vid pyramiderna i Giza i Egypten. Den symboliserar kunglig makt, visdom och beskydd. I Egypten ansågs sfinxen vara en godhjärtad väktare som skyddade tempel och gravar.
I grekisk mytologi hade sfinxen en mer hotfull roll. Den avbildades som kvinna med lejonkropp, stora vingar och ibland en orm- eller draksvans. Den grekiska sfinxen vaktade vägen till staden Thebe och ställde en gåta till alla som ville passera. Den som svarade fel blev dödad.
Den mest kända gåtan löd: ”Vilken varelse går på fyra ben på morgonen, två mitt på dagen och tre på kvällen?”
Rätt svar var ”människan”. Den kryper som barn på alla fyra, går upprätt som vuxen på två ben, men går med käpp som gammal. När Oidipus gav rätt svar kastade sig sfinxen ner från sin klippa och dog. I en alternativ version åt hon i stället upp sig själv.
Läs även: 5 av våra vanligaste naturväsen: Så känner du igenom dem
Fågel Fenix
Fenix är en mytisk fågel, ofta avbildad som en stor örn med röda och gyllene fjädrar. Enligt den grekiske historikern Herodotos bodde den i Arabien och reste vart 500:e år till Egyptens Heliopolis för att i solgudens tempel begrava sin döde fader. Andra berättelser säger att när Fenix blir gammal bygger den ett näste där den brinner upp och ur askan föds en ny fågel, symbolen för odödlighet och förnyelse.
I Egypten finns myten om en liknande fågel som kallas Benu. Den kinesiska fågeln Fenghuang översätts ibland som Fenix, men de är olika varelser med egna myter.
Under medeltiden och renässansen blev den vanlig i europeiska berättelser och avbildningar, ofta tillsammans med turturduvan som symbol för trohet och kärlek. Den engelske poeten William Shakespeare skrev om denna symbolik i dikten The Phoenix and the Turtle, där Turtle refererar till turturduva.
Draken
I den västerländska världen framställs draken ofta som ett eldsprutande, reptilliknande monster med vingar och klor. Den är ett hot som måste besegras och en symbol för fara, girighet och kaos. Precis som i berättelsen om Sankt Göran och draken.
I östasiatisk mytologi är den ett heligt och lyckobringande väsen. Den är en symbol för visdom, kraft och andlig upplysning. Den kinesiska draken är lång, ormlik och saknar vingar men kan trots det flyga fritt genom himlen. Den anses råda över vatten, regn och floder och bringa fruktbarhet och välstånd till jorden.
I många europeiska sagor sägs drakar vaka över skatter, guld, smycken och ädelstenar som de samlat på sig. Denna föreställning har levt vidare i vår tid, till exempel i historien om draken Smaug i J.R.R. Tolkiens Bilbo – En hobbits äventyr.
Vissa forskare tror att myterna om drakar kan ha uppstått när människor fann fossil av utdöda dinosaurier och tolkade dem som spår av förhistoriska monster.
Draken fortsätter att fascinera även i vår moderna kultur. I tv-serien Game of Thrones spelar drakarna en central roll som mäktiga, eldsprutande varelser. I barnfilmer som Draktränaren är draken Tandlöse en älskad och lojal följeslagare, medan J.K. Rowlings böcker om Harry Potter bjuder på drakar som utmanande och farliga motståndare.
Sjöjungfrun
Sjöjungfrun har en kvinnas överkropp, och fiskstjärt i stället för ben. I mesopotamisk mytologi finns liknande gudomliga eller halvgudomliga varelser som till exempel den kaldesiska havsguden Ea. I den grekiska mytologin var det sirenerna som drog till sig sjömän med sin sång, och sedan dödade dem. De hade dock vanligen en kvinnas huvud och byst, men en fågelkropp.
Med tiden förändrades bilden av sjöjungfrun i europeiska sagor. Hon blev i stället en mer sorgsen och romantisk gestalt. I H.C. Andersens saga Den lilla sjöjungfrun, framställs hon som en varelse som offrar allt för kärleken till en människa.
Det finns teorier om att myterna kring sjöjungfrur kan ha sitt ursprung i faktiska observationer av sjökor, som manater och dugonger. Trötta sjömän som på avstånd såg dessa märkliga havsdjur kan ha tolkat dem som halvmänskliga varelser.
Läs även: 10 olika kraftdjur: Det här vill de säga dig
Faunen
Faunen har människans överkropp, getens ben och horn, samt spetsiga öron. I romersk mytologi var faunerna skogens andar, förknippade med fruktbarhet, musik och vildmarkens hemliga krafter.
Som följeslagare till skogsguden Faunus sågs de som beskyddare av naturen och jordens rikedomar. Faunerna levde i skogarnas grönska, dansade till flöjtspel och njöt av fest och frihet. De kunde också ”busa” och förirra vandrare som vågat sig för djupt in i deras rike. De påminner om den grekiske guden Pan, som delade samma utseende och kärlek till naturen.
Faunen skildras ofta som en dubbelnatur. Ibland är den en vänlig hjälpare, men den kan också vara farlig. I Berättelsen om Narnia möter vi den godhjärtade faunen Herr Tumnus, medan filmen Pans labyrint, skildrar en mörkare version av denna varelse.
Varulven
Varulven har varit en människa, som vid fullmåne förvandlas till en varg. Enligt äldre berättelser kunde en människa bli varulv genom en förbannelse, ett bett från en annan varulv eller genom att bära en magisk vargpäls. Förvandlingen sågs ofta som ett straff för synder som mord eller trolldom.
Förtrollningen kunde brytas om någon ropade varulvens dopnamn, visade medlidande och gav den mat, eller avslöjade för den drabbade att hen var förtrollad. Ibland kunde trolldomskunniga häxor häva förbannelsen, eller så kunde ett magiskt föremål – som vargskinnet – förstöras för att bryta dess kraft.
I modern tid lever varulven vidare som en figur i skräckfilmer, fantasy och populärkultur där den speglar den klassiska berättelsen om människans kamp mellan ljus och mörker.
Gripen
Med fågelns överkropp, vingar och näbb, men med lejonets kropp och tassar är gripen symbol för både himmel och jord samt kraft och visdom i ett och samma väsen.
I fornpersisk och grekisk mytologi framträdde gripen som en helig väktare, ofta satt att skydda skatter, helgedomar och andra värdefulla platser från inkräktare. Den betraktades som en kunglig symbol och tecken på makt, vaksamhet och gudomlig ordning. Gripen har därför ofta avbildats på vapen och sigill i Europa. Den är en varelse som vakar över rikenbåde i den fysiska och andliga världen.
Gripen har även levt kvar i sagornas värld. Den dyker upp i bröderna Grimms saga Der Vogel Greif och i Lewis Carrolls klassiker Alice i Underlandet.
I Sverige bär bil- och flygplanstillverkaren SAAB/Scania gripen som sitt kännetecken – en hänvisning till Skånes landskapsvapen där gripen också förekommer. Det svenska stridsflygplanet JAS 39 har fått namnet Gripen, som en symbol för snabbhet, styrka och vaksamhet.
Läs även: Så kan djuren vägleda dig: ”Om de återkommer vill de säga dig något”
Yeti
Yeti, även kallad Snömannen, sägs leva i Himalayas otillgängliga berg och beskrivs ofta som en stor, apliknande gestalt med vit eller ljus päls. Berättelser om Yeti har funnits i tibetansk och nepalesisk tradition i hundratals år.
Västerlandet hörde talas om Yeti på 1800-talet genom brittiska upptäcktsresande som rapporterade om stora fotspår i snön. Trots otaliga expeditioner har ingen lyckats hitta säkra bevis för dess existens.
Flera teorier finns om vad Yeti kan vara. Vissa menar att den kan vara en okänd art av en primat, som den utdöda jätteapan Gigantopithecus. Andra tror att Yeti är en missuppfattning av brunbjörnar som lever i området och kan gå på två ben. DNA-analyser av hår och ben som sägs komma från Yeti har visat sig tillhöra björnarter.
Yeti har ”släktingar” i andra kulturer, som Bigfoot i Nordamerika, Almas i Mongoliet och Skunk Ape i Florida. Trots forskarnas skepticism finns det de som anser att Himalayas avlägsna och svårutforskade områden lämnar en möjlighet för en okänd art att existera.
