Hon vakar över Sala silvergruva: Jag insåg att det var gruvfrun som varnat mig

I mer än 500 år har människor slitit hårt, långt nere under jord, för att tjäna sitt levebröd i Sala silvergruva. Ett farligt arbete som tagit många liv, därför är andenärvaron stark än idag. För den som tvekar inför ett turistbesök nere i gruvgångarna kan vi lugna med att där vakar gruvfrun.

Text: Lena Brorsson Alminger
Foto: Lena Brorsson Alminger med flera

Inne i de mytomspunna skogarna i Bergslagen ligger Sala silvergruva som en gång i tiden var en av världens mäktigaste silvergruvor. Ända sedan 1400-talet har gruvarbetare brutit silver, slitit som oxar och i värsta fall förlorat sina liv. Nu är gruvan en turistattraktion, men än kan man ana närheten från de som levde för länge sedan. Och kanske stöta på gruvfrun!

Vi som idag lever i en digital och ombonad värld kan inte ana hur det var för gruvarbetare att varje dag åka ned i gruvschakten, för att slita för sin brödföda i mörka, kalla gruvgångar. Att hissas ned på morgonen och inte veta om man på kvällen skulle få se sin fru och sina barn mer.

Ekon av slitet och slägghuggen nästan skälver i luften vid Sala silvergruva än idag. Det förflutnas hjärtslag dunkar i blodet. Schakten, gruvgångarna och skogen har mycket att berätta, men jag talar i stället med Maria Eklund Jansson som arbetade som gruvguide i silvergruvan i flera år och hon kan berätta om gruvans gruvligheter, historia och mystik.

– Gruvfrun är ett känt skyddsväsen i gruvor, berättar Maria. Hon varnar vid fara och lär vara oerhört vacker i sin vita klänning. Vid vissa tillfällen händer det att hon klär sig i svart, då är hon ond och vred och förr trodde man att om man såg henne i svart då skulle man kanske aldrig mer komma upp ur gruvan!

– Genom seklerna som gått har alla som stigit ned i gruvan knackat tre gånger i bergväggen för att meddela gruvfrun att man är på väg. Än idag bör man göra det, det handlar om respekt för historien.

20211118-Gruvarbetare-Sala-1020.jpgEtt stort gäng gruvarbetare på rad i Sala.

En hand i bröstkorgen

Maria har varit med om mycket på denna sägenomspunna plats och för henne handlar det inte om att tro på andar och spöken. Hon vet!

– Jag var trygg med andarna i gruvan, de bekom mig inte. Jag har alltid känt mig trygg och lugn, det var trivsamt där nere.

Hon berättar om en stark upplevelse en gång när hon var nere på 155 meter, så långt ned man kan komma nu för tiden, och skulle inför en konsert tända alla oljelampetter som sitter på väggarna. När hon gick i en gruvgång och kom fram till en krök, blev det tvärstopp! Det gick inte att komma längre, det fanns ett motstånd som kändes som ett magnetfält. Eller en hand i bröstkorgen! Hon försökte ta sig förbi ett par gånger, men det gick inte att komma fram.

– Det var lite obehagligt, men jag sa till mig själv att skärpa mig, berättar hon. Då hörde jag ett ras inne i ett schakt som fanns rakt framför mig. Jag insåg att det var gruvfrun som varnat!

Maria visste, i rollen som guide, hur man underhöll de besökande. Det hände att hon på vägen ner i mörkret ropade ut ett ”hallå!” och ordet fick vingar och svävade bort. Bort i gruvgångarna och upp i schaktet som en nattskärra i mörkret. En magisk upplevelse. Men just så ropade man förr i tiden för att kommunicera och ropen hördes ända från botten av gruvan, upp till marknivån.

20211118-Sala-Silvergruva-1020.jpgCirka 150 meter under jord kan du komma som längst i gruvan.

Bråsta-Lasses kor

I en liten bondby som heter Bråsta levde någon gång på 1400-talet en storbonde och bergsman som hette Lasse Ingewallsson med sin familj. Sommartid gick hans kor i skogen och betade helt nära Salberget. När korna kom hem upptäckte Lasse att de hade silverglitter på hornen och det var då han begrep att det kunde finnas silver i berggrunden i Salberget. Detta blev hans lycka! Lasse blev både rik och berömd och lär till och med ha skott sina hästar med silverskor.

Gruvan kom att få en makalös betydelse för så många människor och hela bygdens och Sveriges ekonomi. Bråsta-Lasse och hans fru Margit har hedrats med en vacker och konstnärlig gravsten som finns i stigporten i Sala sockenkyrka.

Det finns flera schakt (en lodrät ingång i en gruva) i området, det centrala och största schaktet i silvergruvan heter Drottning Christinas schakt och där kan man göra nedstigningar till 155 meter. För länge sedan hände något speciellt i just det schaktet. Det var i september 1750 och gruvan fick besök av kronprinsparet Lovisa Ulrika av Preussen och Prins Adolf Fredrik. De satte sig i en tunna för en kunglig nedstigning, men plötsligt på vägen ned stannade tunnan utan anledning.

Bergsmannen ropade att han skulle starta på nytt och tunnan gled vidare ner i mörkret, för att så åter stanna. På den tiden var man rätt vidskeplig och trodde att kvinnor under jord betydde otur. Var det gruvfrun som varit framme?

Detta resonemang gjorde prinssessan upprörd. När paret kom upp igen var hon så irriterad att hon kastade ner sina handskar i schaktet och uttrycket ”handsken är kastad” lär ha fötts där, enlig Salaborna. Prinsessans handskar finns ännu kvar i gruvområdet.

Gåtfullt temperaturfall

De paranormala utredarna Laxton Ghost Sweden med bröderna Tony Martinsson och Niclas Laaksonen har varit på besök i Sala silvergruva två gånger med alla sina övervakningskameror, verktyg och appar och de fångade upp en hel del spännande saker. Bland annat många ord ur kommunikationsverktygen. Ord och uttalanden som ”så ensam”, ”Johan”, ”aldrig familjen”, ”jag är rädd”, ”glömda år”, ”buller och svärta”, ”pappa”, ”häst” och ”ton och skakning”.

En gång sjönk plötsligt temperaturen med hela sju grader runt Tony och Niclas, från plus 3,5 grader till minus 3,5. Strax därpå syntes konturerna av en människa i värmekameran och det hördes ett djupt andetag som fångades upp av en kamera. ”Kan du komma hit?”, frågade Niclas, och ur kommunikationsverktyget kom orden: ”Det gör jag aldrig!”

Man brukar ju tala om att andeväsen stjäl värme när de manifesterar sig och den stora temperaturförändringen var inte normal enligt gruvguiden. Det är nämligen aldrig frost i gruvan …

20211118-Laxton-1020.jpgSpökjägarna Niclas och Tony har gjort paranormala undersökningar i gruvan.

Gruvbesök som turist

Besökare som vill ner i gruvan får ta en trappa vid Drottning Christinas schakt. När man likt små mörkerdjur traskar ner i fukten och mörkret, används pannlampor. Det rinner fukt på väggarna och här och var på vägen ner syns rasmassor från misslyckade brytningar. På 60 meters djup kommer man till Knektschaktet och där finns en hiss som tar besökare ner till ett djup på 155 meter där grundvattennivån ligger. Tidigare var gruvan minst 255 meter djup, så nästan halva den gamla gruvan ligger nu under vatten.

Gruvan har ett par hundra olika bergrum och det mäktigaste är Viktoriasalen med plats för 100 personer för olika event och konserter, men självklart har den inte använts i coronatid.

Tidigare hade man mycket spökvandringar och guidade spökturer här, men gruvan har de senaste åren bytt profil och pressansvarige Andreas Vollmer förklarar:

– Redan 2019 började vi arbeta mot en mer tydlig och avgränsande profil, enligt vilken allt vi gör ska vila på kulturhistorisk grund. Det betyder att vi nu genomgår ett ganska stort förändringsarbete. Exempelvis har vi avvecklat en del saker, bland annat gruvsviten nere i gruvan och höghöjdsbanan.

Men bara att ta sig ned två miljarder år i tiden borde väl vara tillräckligt för den som är äventyrslysten. Kanske kan man ana en närhet av någon, kanske stöter man på gruvfrun. I vilket fall kan man snart på nytt njuta av konsthantverk, hotell, julmarknader och guidade visningar vid det gåtfulla Salberget.

Anmäl dig till Näras nyhetsbrev!

Få alla våra nyheter direkt i din inkorg, varje vecka:

Jag har läst och godkänner villkoren.
Publicerat

Prenumerera

Nära är en tidning som skriver om andlighet och inre välbefinnande. I tidningen medverkar det kända mediet Benny Rosenqvist och flera andra intressanta personligheter.