Utan förvarning körde en bil ut rakt framför oss. Det gick inte att undvika kollisionen. Vi satt tre personer i vår bil som blev helt kraschad och obrukbar. Hur vi klarade oss utan allvarligare skador är en gåta. Eller kanske inte ändå …
Jag kommer aldrig glömma upplevelsen. Jag var sjutton år och det var den dagen som förändrade mig och mitt sätt att se på livet för alltid. Under åren har jag i perioder verkligen försökt att gå tillbaka och stänga dörren. Men det går inte, även om jag velat slippa känna mig annorlunda, slippa se och känna vad andra inte ser.
Under själva krocken var allt lugnt och fridfullt. Jag fick känslan av att befinna mig i en bubbla. Jag flög uppåt, lämnade kroppen och hamnade i en ljustunnel.
Allra längst bort strålade ljuset otroligt starkt. Jag begränsades inte av tid och rum, eller av andra människors känslomässiga bindningar under upplevelsen. Jag var bara omsluten av villkorslös kärlek, ljus och lätthet.
Det visade sig att det fanns en plats där mina gamla nära och kära fanns tillsammans med andra. En plats där allt var fridfullt och som gav mig en befriande känsla i hela kroppen. Det var så mycket ljusare än där jag befann mig då i livet.
Hela mitt liv spelades upp framför mina ögon. Och jag förstod att livet var så mycket mer än vad vi kan se och ta på.
Allt blev begripligt och klart. Det tog en sekund men kändes som en evighet. Genom att jag såg en väv av möten och situationer jag hamnat i under livet, fick jag veta varför olika saker skett under alla år som varit. Jag såg all smärta och all sorg. Både hos mig själv, min familj, vänner och alla andra som fanns i min värld. Jag såg även allt som ger glädje och inspiration.
Jag förstod att vi alla är förenade med varandra och en del av en större väv. Vi är alla ren kärlek i vår innersta kärna, vi är en del av ljuset.
Plötsligt fick jag känslan av att min tid inte var nu. Jag skulle tillbaka. Jag kom då tillbaka till scenariet och på avstånd såg jag att jag befann mig i en ambulans. Efter det förändrades bilden och jag såg mig själv köras genom en sjukhuskorridor och vidare in i ett rum där jag befann mig uppe i taket samtidigt som min kropp låg i en säng.
Jag minns inte hur och när jag verkligen kom tillbaka in i kroppen. Jag minns bara att jag den gången upplevde en otrolig besvikelse över att inte få stanna i ljuset. Den besvikelsen påverkade mig under många år därefter. Jag hade ingen att prata med. På den tiden kände jag inte till någon med samma erfarenheter. Jag hade aldrig tidigare haft kontakt med den världen. Så jag gick i min ensamhet och funderade. Det fanns så många frågor jag aldrig fick besvarade. Jag ältade dem om och om igen.
Först några år senare mötte jag en arbetskamrat som hade stor kunskap om esoteriken. Äntligen fick jag bekräftat vad jag själv upplevde som sanning och även svar på mina obesvarade frågor.
Trots detta hade jag så svårt för att se meningen med allt som var.
Nu i efterhand inser jag att jag egentligen redan då längtade efter att leva efter mitt inre sanna jag, att få känna mig hel … känna att jag hade hittat min väg. Jag vågade inte det som sjuttonåring. Det tog mig ytterligare 35 år av olika livserfarenheter för att landa och komma hem till mig själv och min själ.
Detta här är Anette:
Bor: I Ystad.
Ålder: 53 år.
Intressen: Hälsosam livsstil, naturen, inredning, intressanta möten.
Gör: Yogalärare med workshops, enskilda klasser, företagspass, föreläsare, kostrådgivare. Har författat boken ”Nordic Yoga”, som finns på vattumannen.se
Motto: Att följa sitt hjärta och livsvärden.
Instagram: Anette Larjard
Har du haft en andlig upplevelse? Du kan ha chans att få den publicerad i tidningen. Mejla din upplevelse till: Upplevelser@tidningennara.se