När jag ser tillbaka på 2019 handlar minnena mycket om en enda person. Mitt barnbarn. Hon som kom till världen strax före jul ifjol och som från sitt första andetag fyllde mitt hjärta med den största och varmaste kärlek.

Under ett år har vi lärt känna varandra och jag har, mer än någonsin tidigare, levt i nuet.

 Som när jag såg henne första gången. Hennes välformade lilla rosenmun, de pyttesmå fingrarna och två näsborrar som var lika vackert droppformade som hennes mammas.

 Eller när hon var en månad gammal och låg på mitt bröst. Jag hörde hennes andetag tätt intill mitt öra, kände tyngden från hennes kropp. Kanske drömde hon, för då och då ryckte hon till. Ansiktet sprack upp i ett tandlöst leende. För att i nästa sekund förvridas i en grimas och då lät jag min hand cirkla runt, runt över den lilla ryggen. Hon kom till ro med en nöjd suck.

 Hade vi legat så en timme? Eller kanske två? Det spelade ingen roll. Tiden stod stilla och jag levde i ögonblicket. Jag och den mjuka lilla babyn som blev trygg av min närhet.

 Nu kan hon resa sig själv, krypa omkring och ta försiktiga steg. Våra stunder fylls med sagor. Jag läser boken om Wille som ska sova och som säger god natt till katten och vinkar till stjärnorna. Hon älskar den! Ska vi läsa den igen, hjärtat? frågar jag. Hon ler och visar sina två små gryn i underkäken. Vi läser boken igen. Och igen. Vi är nog lika lyckliga båda två. En liten flicka och en mormor som njuter av att bara finnas för varandra.

 Vad kan vara viktigare än att få ge sin tid åt ett litet barn? Jag inser lyxen av att få njuta helt utan stress. För min egen vardag har jag lämnat långt borta, tvätthögar och dammtussar klarar sig utmärkt utan mig. Inte ens det dåliga samvetet når mig nu.

 För det är så annorlunda mot när det lilla barnet på bröstet är ditt eget. När du aldrig får sova ut, ständigt ska vara beredd att mata, vyssa och trösta. När orken inte räcker till och när du aldrig vet hur länge din nattsömn ska vara. Eller om det blir någon, överhuvudtaget.

 Mormor-rollen är annorlunda och jag går in i den med tacksamhet. Jag har viskat i hennes öra att jag alltid ska finnas där när hon vill ha tröst. Berättar för henne att vi, så ofta hon vill, ska skratta, läsa, gunga och sjunga.

 Och jag tackar henne för att hon, förutom all kärlek och glädje, gett mig kunskapen i att bara vara. Att ta ett ögonblick i sänder. Tänk att ett enda år kan förändra livet så.

 Min lilla älskling. När vi är tillsammans, då stannar tiden.
 
Varm kram Madeleine