På väg till mitt möte med Cecilia Mellberg och Anna Lytsy funderar jag på ämnet för vår intervju: spiritual emergency. Det finns ingen svensk översättning av begreppet, men det innebär ett mycket kraftigt andligt uppvaknande. Det kan omskrivas som en kosmisk glimt, eller ett permanent skifte i medvetandet, där man upplever sig få kontakt med ett gudomligt något och får tillgång till en högre kunskap.

Ska man försöka inordna spiritual emergency på en skala, ligger det steget efter en nära döden-upplevelse. Ofta inträffar händelsen plötsligt och krisartat, och inte sällan förväxlas den med en psykos eller ett maniskt tillstånd.

Det har nu gått sju år sedan Cecilia var med om en spiritual emergency, och det har tagit henne och livspartnern Anna lika lång tid att förstå vad det var som egentligen hände. Anna är journalist och författare och under långa kvällar i deras 1700-tals hus på den gotländska landsbygden har hon och Cecilia fördjupat sig i ämnet. Hela 22 anteckningsböcker har det blivit. Tanken är att materialet med tiden ska ges ut i bokform.

Medan Anna fyller på ved i kökets gamla järnspis, skildrar Cecilia hur allt började.

LÄS ÄVEN: Vi mötte andevärlden: Tre läsare berättar

Ett andligt uppvaknande var på gång

Under en längre tid hade hon levt under stor press, och när den efterlängtade sommarsemestern gick mot sitt slut var hennes krafter långt från påfyllda. Stegvis började hon tappa sin jag-känsla, det var som att hennes medvetande förflyttade sig utanför tid och rum.

En högkänslighet utvecklades, där alla sinnen skärptes. Var hon exempelvis på en middag, kunde hon känna av de andras energier, kunde se deras liv alldeles som på film.

Anna, som skrivit boken Kosmosdialogerna i samarbete med mediet Ami Sundeman, förstod att ett andligt uppvaknande var på gång. Men, det som initialt känts bara spännande blev med tiden skrämmande.

– Särskilt en händelse var fruktansvärd, minns Cecilia. Jag kom in i ett tillstånd där jag fick möta fullständig separation, det finns inte ord för att beskriva den platsen. Det var ren och skär fasa. Jag upplevde att jag förvisades till ensamhet för all evighet.

Känslan av att vara avskuren från omvärlden växte sig allt starkare. Cecilia kände inte längre igen sitt hem, mindes inte sina bonusbarns namn, drogs längre och längre bort från den här verkligheten. Och hon var hudlös. Under en vistelse i Visby blev alla människor och sinnesintryck runt omkring henne för mycket. I förtvivlan skickade hon ett sms till Anna: ”Hjälp mig! Jag vet inte längre vem jag är.”

– Det var då jag förstod att jag inte längre kunde ansvara för dig och att vi måste till Stockholm, säger Anna och vänder sig mot Cecilia.

– Du hade nästan slutat äta och dricka och sov knappt. Jag trodde det skulle gå över, men det blev bara värre.

LÄS ÄVEN: Skyddsängeln räddade Gunillas liv – vid tre olika tillfällen

Cecilia har väldigt få minnen från den tiden.

– Jag var som lösryckt från jordisk tid, samtidigt som jag likt ett orakel kunde berätta varför saker hade hänt och vad som skulle komma att hända. Jag kunde se rakt igenom människor.

Cecilia Mellberg och Anna Lytsy framför huset på Gotland.

Cecilia var nära döden

I Stockholm blev Cecilia inlagd på sjukhus. Initialt misstänkte läkarna att hon fått en hjärntumör eller en stroke. Så var det inte. Under tolv dagar genomfördes alla tänkbara neurologiska tester, men inga kroppsliga fel hittades.

Cecilia överfördes till psykiatrin. Där togs hon omhand av en inkännande överläkare. ”Jag har ett helt liv bakom mig inom psykiatrin”, sa han, ”men vad det här är, vet jag inte”. Han hade aldrig varit med om något liknande och ansåg att den bästa medicinen för Cecilia vore lugn och ro och omvårdnad.

– Han var så fantastisk, säger Anna. En mindre erfaren läkare hade kanske diagnosticerat Cecilia med en psykisk sjukdom och medicinerat henne hårt.

Under sammanlagt fem veckor vårdades hon på sjukhus, ibland en hårsmån från att lämna det här livet. Hon var uttorkad och utmärglad, kroppen hölls vid liv med dropp. Men medan läkarna konstaterade att hon var nära döden, upplevde hon sig själv vara på en plats skimrande av ljus och oändlig kärlek. I korta ögonblick kom hon tillbaka till verkligheten och Anna, som aldrig vek från hennes sida. En enda tanke for genom hennes huvud: ”Varför är jag här? Jag vill tillbaka hem.”

Vad upplevde du?

– Att jag var Hemma. Att jag var hos Gud, hos något som Är, säger Cecilia.

Ja, hur formulerar man en transpersonell händelse det knappt finns ord för? Först varseblev hon det strålande ljus många som haft en nära döden- eller en utomkroppslig upplevelse vittnat om.

Magnetiskt drog det henne till sig. Hon gick genom olika nivåer av vardande, uppfylld av frihetskänslor, expansion och kärlek. Fast, säger hon, det vi på vårt mänskliga plan uppfattar som kärlek täcker inte innebörden av ordet. Hon var omhändertagen, vilande i trygg förvissning mot något oändligt mycket större.

– Det är dit vi kommer när vi dör, men den insikten var inte det primära. Det viktigaste var att jag öppnades upp mot en högre intelligens som gav mig undervisning om vårt liv här på jorden. Jag fick, bildligt talat, gå runt med Guds hand i min och titta på planen med mänskligheten. Jag såg jorden, såg oss människor och upplevde storheten med alltihop. Vad lidandet gjort med oss, liksom meningen med det.

LÄS ÄVEN: Louise lärde sig att lyssna inåt: ”Det jag har upplevt går inte alltid att förklara”

Anna, som under alla år hon och Cecilia studerat saken successivt fick till sig samma kunskap fast i en hanterbar form.

– Lidandet beror på separation från källan, säger Anna. Vi har alla befunnit oss i nedstigning under lång tid, i ständigt ökad separation. Vi är mitt inne i en materialistisk tidsanda. Det har fört oss längre och längre bort från vetskapen om vad vi egentligen är. Men nedstigningen är klar nu. Vi befinner oss alla mitt i vändningen på väg hem.

Fann läkning och svar vid havet

Cecilia är fotograf och har nyligen haft utställningar om havet, som kom att spela en huvudroll i hennes läkningsprocess. Efter sin långa sjukhusvistelse vandrade hon dag efter dag längs kusten hemma på ön för att förstå och bearbeta det hon varit med om. Alltmer kom hon att uppleva likheterna mellan havet och ljuset.

– Jag kom nära det tillstånd jag upplevde på Andra sidan. Under mina vandringar längs det öppna vattnet upplevde jag frid och expansion. I havet fanns allt. Jag gick längs vattnet, gick i vattnet, kunde ställa en fråga och finna svar. Det var där jag kunde landa i mig själv.

Efter en tid började hon fotografera. Först med en enkel mobilkamera, men med tiden köpte hon både våtdräkt och äventyrskamera. Cecilia skildrar hur hon tog sin första bild i våtdräkt, skildrar jättevågen som med full kraft kom emot henne, dess lekfullhet, och hur hon lyckades fånga den med kameran precis innan den svepte över henne.

– Jag visste att jag bara hade en knäppning på mig, och jag visste att det satt. Skrattet bubblade upp inom mig, jag for in i vågen, tumlade runt som en liten boll. Och allt var bara extas.

LÄS ÄVEN: Mediet Benny får kontakt med Bengts skyddsängel: ”Jag kan se vem som räddade dig”

Cecilia tog allt fler bilder. Hon fångade årstiderna och havets sinnestillstånd. De liknade dem vi människor bär på; storm och stiltje och alla schatteringar däremellan. Hon var fortsatt medial, kunde kanalisera från ett överordnat perspektiv. Tidigare liv kom till henne och förklarade hennes fascination för det stora blå.

– Jag har levt så många liv vid havet, det var som att jag hade saltvatten i blodådrorna. I ett liv såg jag mig som liten flicka springa rakt ut i havet för att undkomma min styvpappa som jagade mig. Min riktiga pappa hade drunknat och jag visste att han fanns där ute, att han fanns hos Gud. Jag valde att springa efter honom och drunkna.

Vid vandringarna längs havet kunde Cecilia, till vänster, landa i sig själv. Ställa en fråga och finna svar.

Ingen vetenskaplig förklaring till andliga uppvaknanden

Också Anna sökte svar på sitt håll. Hon tog kontakt med den tjeckiske psykiatern Stanislav Grof och fick en lång intervju med honom i Prag. Grof är en av pionjärerna inom området transpersonell psykologi, den som myntade begreppet spiritual emergency. Under hela sitt yrkesliv har han beskrivit hur människor som genomgått upplevelser liknande den Cecilia hade, ofta uppfattats som mentalt sjuka. I verkligheten har de genomgått en genomgripande spirituell utveckling.

– Andliga uppvaknanden går i dagsläget inte att förklara vetenskapligt, men de som varit med om ett kan uppleva att de varit bortom tid och rum uppkopplade mot en större intelligens än vad vi människor normalt har tillgång till.

LÄS ÄVEN: Mette hade en nära döden-upplevelse: Det var det vackraste jag sett

Medan skymningen sänker sitt rosa ljus utanför fönstren, berättar Anna och Cecilia att rädslan försvunnit ur deras liv. Har man fått möta källan, så är man inte längre rädd. Vi hör alla hemma hos Gud. Och det som sker ska ske.

– Ibland kan jag känna en sorg, säger Cecilia stilla, en sorg över att inte få vara i ljuset jämt. Men rädslan är borta, rädslan för allt. Och är det något jag vill skicka med till läsarna så är det: Allt lidande på jorden ingår i ett stort sammanhang och har en mening.

– Och händer det dig något oönskat, tillägger Anna, så fråga dig själv vad du kan lära av det, och hur du kan förstå det på ett sätt som gör att du växer.

Det här är Anna & Cecilia

Ålder: Runt 55.
Bor: På östra Gotland och i Stockholms innerstad.
Familj: Ett gäng vuxna barn/bonusbarn.
Gör: Författare/journalist och fotograf.
Intressen: Odla mat, hugga ved, rida.