Jag älskar mina barn Li och David, de är fantastiska. Jag är pappa och vän till dem. Det är förstås en vänskap där föräldraskapet på ett sätt gör det komplicerat, det vill säga det är jag som gör det komplicerat, inte de.
Jag vill dem väl, lite för mycket väl. Det innebär att jag ställt krav på dem i en form av missriktad kärlek. Jag förstod inte bättre – all kärlek bör vara villkorslös förstår jag idag. Jag håller fortfarande på att förändra och kompensera de misstag jag gjort.
Jag älskar dem så mycket och önskar att de ska upptäcka och uppskatta livet fullt ut – i medgång och motgång. Jag vill finnas för dem helt okomplicerat när de behöver mig som en naturlig del i deras liv.
Jag älskar när de ringer och inte vill något annat än att prata. Eller när de föreslår en fika på stan. Jag älskar att se glädjen i deras ögon och känslan i deras kramar.
På senare år har jag haft turen att få fler barn, mina bonusbarn Amanda och Emilia. De visar öppet sin kärlek och vänskap till mig och för det är jag oändligt tacksam. Ja, alla mina barn är mina vänner som jag älskar så oändligt mycket. När jag inte lyckas förmedla det, så beror det inte på dem utan på att jag gett mig själv kärlek i stunden.
Vänskap är att visa kärlek. Ibland tuff kärlek genom att säga att du är ok, det du gör är inte ok. (Detta är en fras man även bör säga till sig själv). Jag är här om du vill men inte på vilka grunder som helst.
Villkorslöshet innebär inte att man är dörrmatta, tvärtom. Så fort man känner sig i ett underläge i en relation, så har man själv accepterat att vara i underläge. Den andre kan inte göra en mindre värd om man själv inte accepterar det. Så därför börjar all verklig vänskap, all verklig kärlek med vänskap och kärlek till oss själva. För vi kan ju inte ge bort något vi inte har, eller hur?
Utan kärlek ger vi utrymme för rädsla. Det är rädslan för att själv dö som gör att soldater inte lägger ner sina vapen och säger nu får det vara nog. Hade de sett sina fiender som sina vänner och gett dem kärlek istället för kulor och bomber, ja då hade världen sett annorlunda ut.
Vi har alla ett ansvar för att inte det sker även om vi inte håller i bössan. Indirekt säger vi ja till denna dårskap genom att se den, vara medveten om den och acceptera den. Ingen kan säga att man inte visste. Så vad kan vi göra åt det. Vad kan jag göra, vad kan du göra? Vi kan göra mycket.
Det finns något som kallas för fjärilseffekten, den effekt fjärilen ger med sina vingar kan få vinden att ändra sig öka och skapa starka vindar på andra sidan klotet.
Om du och jag är vänliga mot oss själva, varandra och andra under resten av dagen och låt oss säga, hela dagen i morgon, så sänder vi en våg av vänlighet och kärlek till alla de vi möter.
Vår vänlighet smittar av sig och andra, kanske inte alla, men en hel del kommer göra likadant och de i sin tur…ja du förstår.
Om vi sedan gör samma sak i övermorgon, och dagen efter och dagen efter, tänk vad vi kan åstadkomma. Alla förändringar börjar alltid hos oss själva. Bli vän med dig själv och ge den vänskapen till dem du möter så kommer mirakel ske både hos dig, mig och resten av världen. Jag ska göra mitt bästa för att själv bidra. Vi gör vårt bästa och det är bra nog!
Per Ola Thornell