Den låg där så dekorativt mitt i den rosalila ljungen på trappen till mitt hem.

En fin liten fjäder, vit och dunig, som ett vackert tecken från Andra sidan. Det högg till i bröstet, för det kändes verkligen som en alldeles speciell hälsning.

Kvällen innan, på alla helgons dag, hade jag bjudit in alla mina älskade som inte vandrar med oss här på jorden längre. Jag hade gjort ett eget litet bord åt dem där jag placerade ut massor av tända ljus och intill ställde jag de finaste bilderna jag kunde hitta. Foton där mina älskade log, såg nöjda och friska ut. Precis så som jag alltid vill minnas dem.

Hela kvällen fick de varma ljuslågorna förmedla värme och fridfullhet och jag tillät mig att, mitt i stunderna av sorg och längtan, släppa fram de fina minnena. De glada ögonblicken, viktiga samtal som vi haft och högtidsstunderna då det varit självklart att träffas och umgås med varandra. Minnena som bor i hjärtat.

Att fjädern sedan låg i ljungen på min trapp dagen efter, kändes så självklart. Den kom liksom med ett ”tack för att vi fick vara med”. Jag rös lite, för visst måste det vara så. Det var väl ingen slump? Jag kunde inte förmå mig att ta bort fjädern på hela vintern. Den fick ligga kvar så länge ljungen behöll sin vackra färg. Men någon mer fjäder såg jag inte till.

Inte då. Inte förrän det var dags för en annan högtidsstund i min familj. En dag då min dotter nått en dröm, hon burit på i många år. Något hon kämpat hårt för och som engagerat hela familjen. Som vi hade stöttat och hejat! Och hoppats att hon skulle ha ork och motivation att nå in i mål.

När hon så ringde och berättade att nu var hon där, hennes slit hade gett resultat, då blev jag som förälder förstås både stolt och glad. Men fick samtidigt ett litet hugg i bröstet. Tänk så stolta mina föräldrar, hennes mormor och morfar, hade varit. Om de bara vetat … Tänk om de fått uppleva det här!

Den kvällen gjorde jag ett nytt bord med bilder och tända ljus. Det här var ju viktigt för alla, så självklart skulle även de på Andra sidan vara med i vårt firade. Jag viskade till dem att jag visste att de också var stolta och glada – var de nu än var. Det blev en härlig kväll och när alla ljusen brunnit ut somnade vi gott.

Nästa morgon när jag dukade fram frukost, fastnade blicken på något som låg på golvet. En vit, vacker, dunig liten fjäder hade lagt sig till rätta vid stolsbenet precis intill min plats.

Varm kram till er alla!