Madeleine Walles: Plötsligt finns hon inte längre

Hon pekade alltid på sin rollator när jag kom in i vardagsrummet. ”Sätt dig där”, sa hon och ansiktet sprack upp i ett varmt leende.

Text: Madeleine Walles
Foto: Shutterstock

Själv satt hon i skönaste fåtöljen, den med fotpall, framför tv:n och med det lilla bordet nära intill så att hon kunde nå både telefon och vattenglas. Ibland en liten chokladbit. Eller ett brev som kommit med posten.

 Det var bra om jag satt nära så att hon kunde höra vad jag sa, för min skånska dialekt var inte alltid enkel för henne att uppfatta. Men våra pratstunder var viktiga. Och då var det förstås angeläget att samtalet flöt på. Ibland frågade hon om både en och två gånger, men jag kunde se i hennes ögon när mitt svar nådde fram. Då log hon igen, sådär varmt att det glittrade i ögonen.

 Sen svarade hon något klokt, kom ofta med en anekdot från sitt långa liv. Kanske ett minne som gjorde sig påmint och som hon gärna ville dela. Eller en rolig historia. Hon hade en underbar humor och älskade att dra vitsar. Och gjorde det med stor finess, vilket imponerade på mig som alltid haft svårt att komma ihåg poängen och att berätta en rolig historia med inlevelse. Men hos henne var även svart humor välkommen. Lite fräckt kunde det också få bli, då skrockade hon nöjt.

 Att få en ny vän i vuxen ålder är inte det enklaste. Att få en ny vän som passerat de 90 är en gåva. Hennes minne var knivskarpt. Berättarförmågan genialisk. Aldrig var hon svarslös, replikerna kom på sekunden. Och när jag frågade hur hon höll hjärnan igång, svarade hon att det var med hjälp av korsord. Och sudoku. ”Men det ska vara de svåraste”.

 Ibland citerade hon kända författare och tänkare, som jag själv inte hade koll på. Det kunde göra mig lite generad, men det hände aldrig när vi var ensamma, bara hon och jag. Hon kände på sig, hon förstod. Och talade därför olika med olika människor. Anpassade sig. Det var så viktigt för henne att aldrig såra någon. Alla var lika välkomna.

 Kanske var det därför vänkretsen var så stor. Trots att hon bodde på en liten plats i världen, långt från sin familj. Och var till åren kommen. Men om du har ett stort, varmt hjärta får du mycket tillbaka. Så enkelt är det ju.
 Plötsligt finns hon inte längre. Mina promenader till hennes hus, några hundra meter bort, behövs inte mer. Och jag tänker: ”Viket slöseri med en så god kraft, hon som hade så mycket mer att ge”.

 Jag tror faktiskt att döden gjorde henne själv lite förvånad. Hon var, trots sin höga ålder, mitt uppe i planerandet av tillställningar, mer spännande arbete och önskningar om att få uppleva nya, stora projekt. Jo, tanken fanns där väl. Att tiden kanske inte skulle räcka till. Att hon inte skulle hinna få uppleva allt det där hon drömde om.

 Jag känner mig lite egoistisk när saknaden och sorgen hugger i mig, för samtidigt förstår jag vilken lättnad det måste få vara att dö mitt i steget. Om du haft oro för att bli dement på ålderns senhöst, oro för att tvingas flytta till ett vårdboende där du inte själv bestämmer över ditt liv. Oro för att behöva bo där alla de kära minnen och ting du samlat omkring dig, inte längre ryms. Då är det bättre att få lämna mitt ibland dem och räcka ut handen åt dem som väntar på Andra sidan.

Varm kram Madeleine

Citat:
Om du har ett stort, varmt hjärta så får du mycket tillbaka

Anmäl dig till Näras nyhetsbrev!

Få alla våra nyheter direkt i din inkorg, varje vecka:

Jag har läst och godkänner villkoren.
Publicerat

Prenumerera

Nära är en tidning som skriver om andlighet och inre välbefinnande. I tidningen medverkar det kända mediet Benny Rosenqvist och flera andra intressanta personligheter.