Höst eller vår? Jag kan inte bestämma mig för vilken som är min favoritårstid, det blir nog delad förstaplats. Våren är underbar med all nyutslagen grönska, fågelsång och gula forsythiabuskar. Men framför allt för att ljuset återvänder. Med det kommer livet tillbaka, det är ju så det känns. Samtidigt är jag väldigt svag för hösten, trots att allt då är precis tvärtom. All växtlighet går till vila, fåglarna har tystnat och det är lite deppigt att mörkret sänker sig så tidigt.

Men det är då som en annan form av ljus får ta plats. Äntligen kan jag springa runt till alla stearinljus som fått vila under ljusa sommarkvällar och tända i fönsternischer, i den långa raden ljusstakar på matbordet, i öppna spisen och bredvid min läsfåtölj. Jag älskar levande ljus! Det är nästan en tävling mellan mig och Camilla i huset mitt emot vem som först ska tända ljusen i köksfönstren. Som en glad blinkning till varandra. För när det gäller levande ljus är vi lika tossiga båda två.

Jag vill dessutom ha slingor. Överallt. Och långt före jul, vilket en del tycker är lite märkligt. Men de sprider ett mysigt sken, så varför låta det vara förbehållet just december?

En slinga från tak till golv lyser välkomnande innanför ytterdörren, det hänger ett par i gardinstängerna intill mina vita, golvlånga gardiner. En slinga lyser i en trollhasselkvist, en annan i den stora, svarta fruktskålen. Jo faktiskt, och här tycker till och med min man att jag är lite knäpp men det bjuder jag på. För det är viktigt med alla ljus som gör att jag känner mig hemma. I mitt hem, som jag älskar. Ljuset gör något med oss. Så är det bara.

I somras, när vi levde ett ganska isolerat liv utan några utsvävningar alls, brände det lite i plånboken. Jag for iväg till en stor elbutik i en av småorterna på Österlen och blev helt salig när jag såg deras utbud av solcellslampor. Jag shoppade loss och redan samma kväll hade solstrålarna gjort nytta.

Vår trädgård såg ut som ett gulligt litet tivoli. Det var slingor runt krukorna. En spotlight lyste upp lilla äppelträdet. Små runda ljuskulor hängde i taket på den rostiga paviljongen. Till och med en söt liten bordslampa placerades på trädgårdsbordet och fick hela möblemanget att se ut som ett extra vardagsrum. Hur fint som helst.

De kvällar då det var för svalt att sitta kvar ute i trädgården tills mörkret föll, stod jag inomhus och tittade. Ja, jag njöt verkligen av mitt belysta utomhusrum. Det har jag kunnat hela hösten, i alla fall de dagar som dagsljuset orkat få mina utelampor att lysa några timmar i mörkret. Det behövs inte mycket mer än så. Ljus bäddar in själen i bomull och det är ljuset som räddar oss i alla mörka stunder. Det segrar, hur litet det än är.

Till Allhelgonahelgen lyser det förstås på gravarna hos alla min älskade som jag saknar. Det känns som att de får lite extra värme och kärlek då. Jag inbillar mig att de ser. Och ler, de med.

Varm kram,