Att leva tillsammans med gatuhundar är en lärorik upplevelse. Under flera års tid har jag följt enskilda gatuhundar eller familjer i grupp. Den frihetskänsla jag känner tillsammans med dem är en slags obundenhet, som i ständig meditation!
När vi vilar tillsammans under dagen är allting i helhet. För mig är gatuhundarna mini-buddhister. De lär mig massor med att vara i kontakt med nuet. Jag är deras elev, inbjuden till en del av livets skola. Gatuhundarna har inga förväntningar! Förväntningar är något jag brottas med i många olika situationer. De är villkorslös kärlek. Jag försöker ofta att älska villkorslöst.
Gatuhundarnas intuition är enastående. De lyssnar på sin inre kompass, intuitionen är som ett redskap i överlevnad. Jag tränar med min egen inre kompass, att lita mer på min intuition. Får hundarna bara mat är de lojala och nöjda. Jag övar fortfarande på mina önskningars skepnader, med drömmar som jag kan sträva efter och dela med mig av till andra medmänniskor.
När hundarna blir adopterade slutar de inom loppet av två veckor att använda sin inre kompass. I de flesta fallen blir de ”omprogrammerade” av sina nya ägare, precis som med många barn. Barn tappar också intuitionen ju äldre de blir. I många fall tänker vi åt barnen. Likadant gör vi för de flesta hundar. Vi lär dem människans språk.
När vi vågar lita lika mycket på vår intuition som barn och gatuhundar gör, finner vi vår egen gudomlighet inom oss och vårt syfte. Vi kan leva ut kunskapen och mer medkänsla, och finna en balans med vår inre kunskap till samhället. Blunda! Titta inte på vem som kommer med vishetens budskap, utan lyssna och kunskapens bok öppnas upp för ditt inre.
Vi vet inte vem våra lärare är! Låt förväntningarna försvinna och öppna ditt hjärta för din inre kompass. Jag tackar mina mini-buddhister för livets visdom. De har en fri själ utan ego, en sådan jag strävar efter själv. Jag försöker minnas vad min själ redan vet.
That’s Amore!
Mia när hon fotograferar en av gatuhundarna för dokumentation. Foto: Privat