Om du någon gång skulle ha förmånen att kura skymning med Sigtunabor av det äldre gardet, kan det mycket väl hända att de sänker rösten och börjar berätta barndomsminnen från Wenngarns slott. På den tiden gick det rykten om att där fanns ett rum, ingen visste vilket, där en blodfläck gång på gång framträdde på den breda golvplankan, hur väl man än skurade. Och traktens barn snodde runt i rum efter rum för att leta efter nämnda blodfläck och ryste åt den förfärliga historien, sann eller inte, som låg till grund för ryktet. Det lär ha varit den våldsamma och avskydda hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg, som i vredesmod tog livet av ett barn i just detta rum. Men en annan skröna berättar att det istället var hans hårt prövade tjänstefolk som slutligen fått nog och slagit ihjäl honom!

På Wenngarns slott, som också såklart har mycket värme och trevnad innanför väggarna, är spökjägarföreningar flitiga gäster och TV4 spelade in både En natt på slottet och Drottningarna här.

Jag befinner mig på slottets översta våning tillsammans med Dorit, guide på slottet sedan 2014 och en av arrangörerna av de populära spökaftnarna där besökare får avnjuta både tvårättersmiddag och guidad spökvandring där de tidsenligt klädda guiderna ger liv åt slottets otaliga spökhistorier. Och den historieintresserade Dorit vill understryka att hon ser dessa berättelser som just skrönor.

– Jag tror i många fall att dessa skrönor är som en folkligt berättad dold mörk undervegetation till den officiella historiebeskrivningen som ju ofta mest handlar om kungar och deras krig.

Historierna går från mun till mun, något läggs till och något dras ifrån, som fallet är i berättelsen om den onde hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg, som ju faktiskt egentligen dog i Tyskland, men där berättelsen om ett hämnande tjänstefolk säkerligen givit råg i ryggen åt nedtryckta pigor och drängar under de århundraden som följde.

År 1653 byggdes Wenngarns slott om till nuvarande barockstil.

Isade till inombords

Men att det i skrönorna kan finnas oförklarliga element, det är jag faktiskt själv personligt vittne till! Hösten 2018 övade jag med Wenngarnkören i just det rum som med tiden kommit att utnämnas till ”blodfläcksrummet”, trots att det var länge sedan någon hade sett några fläckar, om de nu någonsin ens funnits. Under pausen brukade jag sitta ensam kvar för att förbereda noter medan resten av gänget fikade på bottenvåningen, och denna kväll hade klockan nyligen ställts om till vintertid så det var beckmörkt utanför fönstret. Där satt jag i godan ro vid pianot, som så många gånger förr, med ryggen mot dörröppningen till det nedsläckta rummet intill. Och plötsligt isar det till inom mig. Det kändes som om någon stod och stirrade på mig där i mörkret! Jag vänder mig blixtsnabbt om, men såklart är ingen där. Gissa om jag fick fart nerför trapporna och inte andades ut förrän jag nästan snubblat in i det varma kafévalvet fullt av spralliga körmedlemmar, och riktigt drog in doften av stearinljus och kaffe för att lugna ner mig!

Dorit nickar eftertänksamt åt historien medan vi slår oss ned på en mjuk sammetssoffa och börjar tala om det som brukar bli sista anhalten på hennes spökrunda. För om vinden berättas många historier.

– När vi hade en spökjägarförening här utbrast en av deltagarna: ”Ser du dem inte?” Han såg tydligt några män, men jag såg dem inte. Någon har tyckt sig se soldater här uppe.

Men det verkligt obehagliga med vinden är att man härifrån i hundratals år hört barnskrik. I äldre tider bestraffades ju ofta barn genom att de låstes in på någon skrämmande plats, och då är ju en kall, mörk och fuktig vind idealisk. Kanske något barn förolyckades här uppe, kanske är ropen och gråten energetiska minnen, ett slags ljudhologram, från ledsna och rädda barn? Dorit berättar om tidigare anställda på slottet, med uppgift att låsa slottet på kvällarna.

– De kände obehag över att vara ensamma kvar, för många gånger hörde de barnskrik från övervåningen, men vågade förstås aldrig gå upp och titta efter!

Vi tystnar båda, lyssnar uppåt vinden till, och det blir som en lättnad när Dorit bryter den tryckta stämningen med ett:

– Nej, nu är det dags att besöka konfektyrrummet!

En gång slog den tunga entrédörren igen med en smäll, mitt framför en skrämd gäst .

En mystisk garderob

Den mest berömde ägaren till Wenngarns slott är greve Magnus Gabriel De la Gardie, den tidens mest eftertraktade och förmögne ungkarl. Han stod dessutom högt i gunst hos drottning Kristina, som såg till att han gifte sig med hennes favoritkusin Maria Eufrosyne av Pfalz-Zweibrücken, en tysk prinsessa. Det lär ha varit ett kärleksäktenskap trots alla svårigheter paret skulle gå igenom tillsammans, men år 1653, när greven köpte Wenngarn, var allt frid och fröjd.

Dorit går före längs den smala korridoren och visar in i ett litet sovrum med utsikt över slottsparken.

– Det här är konfektyrrummet och det har fått sitt namn eftersom man trodde att det var här som greveparet förvarade sina sötsaker. De lär ha varit ena riktiga gottegrisar, och det sägs att greven var den som introducerade marsipan i Sverige!

Men det finns naturligtvis fler, mer mystiska förklaringar till att rummet ser ut som det gör. Intill fönstersmygen öppnar sig nämligen dörren till något som liknar en stor garderob, där alltså sötsakerna skulle ha förvarats. Men det underliga är att en av garderobens väggar buktar utåt, som om man hade byggt omkring någonting som tar mycket plats där bakom väggen. Och samma sak ser man ute i rummet, även rummets östra vägg buktar utåt – det ser ut som framsidan på en rokokobyrå! Dorit knackar på väggen och visar hur ihåligt det låter. Om detta inbyggda hålrum går många historier, och de flesta har med Maria Eufrosyne att göra, säger Dorit.

– Man tror att detta rum kan ha varit hennes hemliga bönekammare och att hon troligen var en så kallad garderobskatolik!

Men nej, benämningen har inget med den märkliga garderoben att göra utan handlar om att det vid den här tiden var förbjudet att utöva katolicism i Sverige. Och prinsessan, som var av delvis tysk härkomst, höll förmodligen fast vid sin barndomstro livet igenom för att stå ut med alla svårigheter som komma skulle, berättar Dorit.

– Det var en politiskt sett turbulent tid, och greve Magnus Gabriel skulle inte bara falla i onåd hos drottning Kristina, sedan följde också den så kallade reduktionen, då vissa adelsmän gjordes ansvariga för de usla statsfinanserna och fråntogs sina egendomar. Kanske var Maria Eufrosyne framsynt nog att gömma sina smycken i hålrummet bakom väggen innan Karl XI:s soldater kom fram till slottet?

Den sista, men allra sorgligaste historien om detta hålrum som ingen nu levande själ satt sin fot i, handlar om den allra djupaste hjärtesorg.

– Maria Eufrosyne födde elva barn men endast tre av dem nådde vuxen ålder. Och förmodligen sparade hon, allt enligt tysk sed, deras hjärtan som sveptes in i linneduk och förvarades i var sitt silverskrin, i väntan på att följa föräldrarna till den sista vilan.

Åtta små hjärtan, i åtta små silverskrin, som kanske är inmurade där bakom väggen – det är för sorgligt att tänka på! Kanske är den vitskimrande gestalt som mången besökare skymtat i östra flygeln i själva verket den sörjande Maria Eufrosyne? Denna osaliga kvinna i vit klänning har fått namnet ”Vita damen” – alla slott av rang ska ju av tradition ha en vit dam, säger Dorit.

I källaren är det tung luft och lågt i tak. Hit ner går man helst inte ensam.

Skrapande ljud

Strax innanför den stora tunga entréporten (vi återkommer till den lite senare) öppnar sig en halvtrappa ner en våning med vitmenade väggar, pelare och angränsande små slottsvalv. Här driver Dorit en liten slottsbod där hon bland annat säljer prisbelönta tvålar ”från grevinnans rum”. Här ligger också kaféet, ett populärt utflyktsmål för folk i trakten. En skrovlig stentrappa leder ner till källaren, men hit går personalen ogärna efter stängningsdags. Här nere är luften tung, det är lågt till tak och den klaustrofobiska känslan är påtaglig när vi stiger in i det innersta valvet. Trots att vi tänt den stora ljusstaken är det inte utan att jag huttrar till när Dorit sänker rösten och börjar berätta en historia som speglar den tidens grymma behandling av människor.

– Jo, en kvinna lär ha blivit inmurad i väggen och under inspelningen av En natt på slottet uppfattade mediet Anne-Kristine Augestad att det var här någonstans, vilket skulle kunna förklara de krafsande, skrapande ljud som skrämt både besökare och anställda på Wenngarn.

Eller handlar det kanske om den girige herr Gere?

På 1100-talet fanns här en tvårums försvarsborg, ägd av herr Geres mor, Doter, som på ålderns höst ville skänka borg och mark till en munkorden – cistercienserna. På den tiden trodde man sig vara försäkrad om syndernas förlåtelse och garanterad en plats i himmelriket om man skänkte pengar och egendom till kyrkan. Men sonen, den girige herr Gere, gick emot moderns önskan, skrev till kung och biskop och lyckades få behålla borgen. Ljuden som hörs sägs vara herr Gere som fylld av skam och ånger vill återbörda stenarna till munkarna och fenomenet har observerats i hundratals år, säger Dorit.

Även de hantverkare som 2013 höll på med slottets renovering hörde dessa hårresande ljud av krafsande fingrar mot sten.

Och entrédörren, vad berättas om denna? Jo, den slog igen med en smäll en gång mitt framför näsan på en stackars gäst, efter att den gedigna träkil som håller dörren öppen, mystiskt hade setts dras ut!

Det här är Dorit

Ålder: 55 år.
Familj: Man och två barn.
Bor: Sigtuna.
Yrke: Guidar visningar i Sigtuna, Wenngarn och Skånelaholm slott.
Intressen: Historia, litteratur, film, konst, biodling och antikviteter.
Livsmotto: Don’t dream your life, live your dream!
Kontakt: info@wenngarnsguide.se, www.sigtunaguide.se

Dorit har ett brinnande intresse för historia och har jobbat som guide på slottet sedan 2014.

Wenngarns historia

• En fornnordisk saga, Disasagan, berättar om ”Disa, en Rådherres dotter af Wenegarn” .
• 1160-talet: I Sveriges äldsta brev nämns en arvstvist.
• 1500-talet: Gustav Vasa tar slottet från Kristina Gyllenstierna genom att hävda att han ärvt slottet av sin mormor.
• 1568: Wenngarn doneras till hertig Magnus af Sachsen-Lauenburg och byggs om till ett renässansslott.
• 1653: Magnus Gabriel De la Gardie köper slottet och bygger om det till nuvarande barockstil.
• 1800-talet: Används oftast som landshövdingeresidens.
• 1916: Blir Sveriges första statliga alkoholistanstalt.
• 1997: Köps upp av ett privat företag och förfaller.
• 2013: Företaget Sisyfos köper slottet och restaurerar.