Madeleine Walles: Efterlängtade kramar

Madeleine reflekterar över året som gått. Ett år nästan helt utan kramar och annan fysisk beröring, som är en så viktig del av många relationer.

Text: Madeleine Walles
Foto: Shutterstock

Jag hoppas att 2021 ska bli kramarnas år, för min kropp skriker efter att få ta igen allt det jag saknat under det kram-fattigaste året i mitt liv. Nu vill jag omfamna vänner och bekanta, jag vill ge värmande klappar på kinden på mina gamla som jag vet längtat så efter närhet. Och gladeligen ta emot blöta pussar när familjens allra minsta trutar med munnen och kommer springande mot ”momo”.

Det finns inte ord för hur jag saknat detta och jag vet att vi är otroligt många som längtat – och fortfarande längtar. Vi behöver verkligen fysisk närhet då vår hud får känna beröring och sätta fart på oxytocinet, kroppens eget välgörande må bra-hormon.

Jag tycker om att kramas så för mig är det ett naturligt sätt att hälsa på människor jag tycker om. Och även ett sätt att säga hej då till den jag nyss lärt känna. Om ett samtal flyter på och jag känner att vi kommer varandra lite inpå livet, då vaknar min kram-lust och det känns självklart att det från och med nu är med en omfamning vi möts och skiljs. För kanske har jag just öppnat dörren till en helt ny vänskap.

Men alla känner inte så och här gäller det förstås att visa respekt. Ta fram magkänslan och antennerna. Inget är värre än när någon kastar sig fram med stora famnen, om man själv inte vill.

Jag brukar säga att jag har stark intuition och i just dessa sammanhang är det utmärkt. Jag hoppas och tror att jag lyckas, i alla fall för det mesta.

Tack och lov delar i stort sett alla i min bekantskapskrets min kram-lust och vi brukar skoja om hur otroligt många kramar vi har att ta igen när allt är som vanligt igen efter pandemin. Eller blir det någonsin det? Jag funderar ibland på hur det ska gå till och när det ska ske. För vem kommer att säga till oss att nu är det helt okej att kramas igen, även om man inte är familj eller kan visa papper på att man bär på antikroppar. Blir det bara en smygande övergång när vi börjar med att krama dem vi vet levt lika försiktigt och tillbakadraget som vi själva? Som ser friska ut? Som längtar lika mycket …

Jag vet inte.

Och hur sammanfattar man ett år som 2020? Är det ett förlorat år? Ett sorgens år? Året utan kramar? Jag ska inte hyckla med att det funnits stunder då jag deppat ihop, framför allt när jag inte fått träffa min dotter och mitt lilla barnbarn. Eller när jag följt svårt sjuka vänner som verkligen kämpat för att komma tillbaka till livet.

Men jag väljer att se det som året då vi lärde oss att uppskatta det vi har. Och att vi nu har mycket att ta igen. Mängder av kramar som bränner i kroppen och snart ska få delas ut.

Varm kram till er alla, från mig

Madeleine Walles signatur

Anmäl dig till Näras nyhetsbrev!

Jag har läst och godkänner villkoren.

Fler krönikor

Prenumerera

Nära är en tidning som skriver om andlighet och inre välbefinnande. I tidningen medverkar det kända mediet Benny Rosenqvist och flera andra intressanta personligheter.